Coronavirusets samhällseffekter har inte lett till brist på mat. Men med bilderna från tomma butikshyllor där det förväntas finnas pasta och matkonserver, som emellanåt dyker upp i svenska medier, har frågan om Sveriges matförsörjning åter väckts.
I kristider, när internationell handel kyls ner, resande begränsas och landsgränser stängs blir betydelsen av inhemsk försörjning av livsmedel större. Det konstaterades i varje fall när den svenska livsmedelsstrategin, vars mål är att öka produktionen av livsmedel i Sverige, antogs av riksdagen i juni 2017.
Svenska livsmedelsföretags produkter hade förlorat allt för många marknadsandelar, produkterna var inte konkurrenskraftiga, och man befarade att Sveriges självförsörjning av livsmedel var alldeles för låg. Regeringen ville därför bygga upp den svenska livsmedelsproduktionen.
Självförsörjning av livsmedel innebär att den mat vi odlar och förädlar ska vara tillräcklig för befolkningen. LRF har länge hävdat att Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel ligger närmare 50 procent. Den andra hälften skulle då vara mat importerad från utlandet. Så enkelt är det inte.
Det totala värdet av importen av mat till Sverige är nästan dubbelt så stor som exporten. Mycket matvaror i matbutikerna är utländsk. Så är det. Men det säger inte särskilt mycket om hur väl självförsörjande vi är på livsmedel.
Sverige är i stort sett självförsörjande på sockerbetor och morötter. Ägg är vi nästan helt självförsörjande på.
Spannmål såsom som korn, havre och vete producerar Sverige mycket av. Mängden spannmål som produceras kan variera från år till år, och dåliga skördar förekommer, men under normala omständigheter kan mycket av det exporteras. Och om den politiska viljan finns, går det att lagra spannmål likt man gör i Finland. I ett sådant system får odlarna avstå en del av skörden för beredskap i subventionerade lager.
Handelshinder för långväga handel skulle leda till en mer säsongsbetonad konsumtion. Asiatiska råvaror och medelhavsfrukter och grönsaker skulle utgå. Mer rotfrukter och bröd skulle stå på menyn. Mat verkar det i varje fall finnas, om inte i Sverige så bland våra nordiska grannar. Bland annat har Danmark haft en stor export av fläsk sedan sent 1800-tal, och kan vara en kompletterande handelspartner vid kristid.
Men för att jordbruket i Sverige ska kunna producera mat krävs även gödsel, bekämpningsmedel och foder. Också maskiner och reservdelar är nödvändiga. Både transporter och jordbruk är i stort sett helt beroende av fossila bränslen och smörjoljor.
Sverige har en hyfsat stor raffinaderiindustri och kan producera mer drivmedel och andra raffinerade produkter än vad som används i landet. Med Norge som grannland skulle olja från Nordsjön vara en lösning. Norrmännen är också skickliga på handelsgödsel.
En av de långsiktiga utmaningarna för Sveriges försörjning av livsmedel handlar om livsmedelsbranschens lönsamhet. I Jordbruksverket årliga utvärdering av Sveriges livsmedelsstrategi går det läsa att trots torkan 2018, som drabbade lantbrukare hårt, har den samlade produktionen av livsmedel i Sverige ökat. Men lönsamheten för branschen är fortsatt dålig och försämras.
Minskad lönsamhet inom livsmedelsbranschen riskerar leda till att många odlare och köttproducenter avstår från att investera i nödvändig utrustning och maskiner för att utveckla jordbruket. Investeringar som kan ge större skördar, minska svinn och klimatpåverkan. I värsta fall kan det leda till att yngre generationer inte vågar satsa på branschen.
Nära nordiska samarbeten och handel kan vara betydande, och spannmålslager likt det finska systemet kan vara ett alternativ. Utan dessa kan det bli tufft i kristid.
Sverige är inte helt redo för en livsmedelskris. Men förutsättningar för en förhöjd beredskap finns. När coronakrisen lagt sig måste det stå högt på agendan.