Ledare Inför varje klimatmöte brukar politiker vilja visa sig på styva linan och markera att de tar klimatförändringarna på allvar. Men inte Jimmie Åkesson (SD).

I en intervju i söndagens Expressen säger han förvisso att "det är obestridligt att vi ser en klimatförändring" och att forskningen är entydig om att människan påverkar klimatet. Därefter börjar han blanda bort korten och SD förespråkar bland annat sänkt bensinskatt.

 

På frågan om han tror på FN:s klimatpanel IPCC:s prognos svarar han att han inte kan avgöra det eftersom han inte är forskare. Vidare säger SD-ledaren att alla forskare inom IPCC inte säger samma sak och att klimatpanelen har haft fel förut, trots att den så sent som förra året publicerade en specialrapport, skriven av 91 forskare från 40 länder, som innehåller referenser till över 6 000 vetenskapliga artiklar, om att världens koldioxidutsläpp måste halveras till 2030 och vara nere på noll 2050 för att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Fortsätter vi som i dag går vi mot en uppvärmning på 3,2 grader – alltså betydligt mer än världens länder spikade i Parisavtalet 2015. Vilket Åkesson bemöter med: "Att bygga klimatpolitik på larmrapporter som syftar till att vi ska vidta panikåtgärder är väldigt dåligt".

Andra minnesvärda citat från intervjun är att Åkesson har "svårt för debatten som tenderar att övergå i någon slags domedagsretorik". Att det är "obehagligt med det som kallas alarmism, där klimatdebatten handlar om att vi ska få panik, må dåligt och gå runt med ångest". Samt: "Tonläget speglar inte verkligheten".

 

Det senare är för all del sant. Men inte på det sätt som Åkesson menar.

Om det finns en enskild fråga där tonen snarare bör höjas än sänkas är det klimatfrågan, vilket de flesta väljare vet. Enligt Novus undersökning, som publicerades samma dag som Åkessonintervjun, anser en klar majoritet att klimatförändringen är en akut fråga, men de tycker inte att politikerna agerar därefter, och det stämmer (SVT, 1/12).

 

Däremot köper de flesta politiker problembeskrivningen och avfärdar inte vetenskapligt underbyggda studier som larmrapporter. Vidare måste en politiker (eller hens medarbetare) kunna uppskatta trovärdigheten i en prognos, utan att partiledaren har en examen i ämnet. 

Och panikåtgärder – om fler bara hade lyssnat på dem som pekade på konkreta problem för så lite som tio år sedan, när klimatmötet i Köpenhamn slutade i ett fiasko och ett avtal som var så urvattnat att det bästa som kunde sägas var att det var bättre med någonting att underteckna än ingenting alls, hade det funnits mer tid att spela på.

 

Nu är vi där vi är, och det går inte att vifta bort Sveriges roll med att vi är ett litet land som står för en pyttedel av världens samlade utsläpp. I just klimatfrågan lyssnar EU extra mycket på de svenska företrädarna, eftersom Sverige internationellt sätt har kommit långt.

Men den tyngden är ingenting man bara får, den är något man förtjänar. Först och främst genom att ta vetenskapen på allvar.