Signerat Då och då kommer siffror som går rakt emot den allmänna uppfattningen. Som att Sverige aldrig har satsat lika mycket på välfärden som nu.

Det berättar Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som föreläste hos Frisinnade klubben förra veckan. Ökningen gäller både totalt och i kronor per invånare, med hänsyn tagen till inflationen. 

 

Artikelbild

| Om någon skulle besöka en äldre släkting på ett boende med samma standard som 1970-talets långvård, skulle personen sannolikt slå näven i bordet.

Och här är det ingen tvekan om vilka åldersgrupper som konsumerar mest. Medan kommunernas och regionernas snittkostnad för varje 1-18-åring är på strax under 200 000 kronor per år, ligger man därefter på 50 000 till 80 000 till och med 75-årsdagen, då kostnaden stiger kraftigt. För 90-95-åringar landar det på cirka 400 000 om året.

Därmed inte sagt att det är de äldre som är dyrast per årskull. Där toppar barnen eftersom de är fler. 

Däremot betyder det att kostnaderna kommer att öka rejält när de stora årskullarna, födda på 1940-talet, börjar behöva äldreomsorg. Dock inte mer än att det går att klara, och ökningen är ett utmärkt tillfälle för att se över välfärdens villkor och upplägg.

 

Här är det första som bör göras att ta hål på myten att Sverige satsar mindre på skola, vård och omsorg i dag än på exempelvis 80- och 90-talen, vilket de flesta trodde när SKR frågade för några år sedan. Missuppfattningen beror sannolikt dels på att vi förväntar oss högre standard, eftersom vi har allt bättre privatekonomi, varpå de stigande förväntningarnas missnöje slår till.

Men det finns även en felaktig skönmålning av hur det en gång var. Om någon skulle besöka en äldre släkting på ett boende med samma standard som 1970-talets långvård, skulle personen sannolikt slå näven i bordet. Samma sak om platserna inom barnomsorgen var lika få som då.

Vidare kostar sjukvården cirka 500 miljarder om året. Även det är betydligt mer än under tidigare decennier, och enligt Gunnar Akner, docent i geriatrik vid Karolinska Institutet, har vi aldrig haft fler läkare och sjuksköterskor per capita (Studio Ett, 30/1).

 

Satsningarna tyder på att det inte nödvändigtvis är pengar som saknas, utan att de resurser som finns inte används effektivt. Enligt Annika Wallenskog kunde de anställda förr i regel ägna mer av sin arbetstid åt själva uppdraget, medan socialsekreterarna i dag bara tillbringar 13 procent av tiden i "kundmöten" och för anställda på särskilda boenden är det 55 procent.

Det visar det som många vittnar om – den administrativa bördan har ökat – vilket är det andra som behöver åtgärdas.

 

För det tredje är det nödvändigt att kommunerna krokar arm och välkomnar ny teknik. Exempelvis finns det mycket pengar att spara på saker som trygghetslarm och nätläkare. 

Den data som redan samlas in kan användas bättre för att jämföra resultat mellan kommuner, låta de bästa vara förebilder och skapa system där intressena snarare är gemensamma än separata. Då skulle vi förhoppningsvis inte behöva läsa om "social dumpning" och kommunalråd som vill undanta hela kommuner från EBO-lagstiftningen, för att ta två färska exempel på hur det kan gå när kommuner ser sig om enskilda enheter och inte som delar av helheten Sverige.

 

För det fjärde måste kommunerna renodla sina verksamheter och välja bort saker. Under de senaste decennierna har kommuner byggt arenor och äventyrsbad för miljarder och i höstas blev Helsingborgs stad den första kommunen som placerade en egen lobbyist i Stockholm. 

Varken byggena eller lobbyisten är särskilt tunga budgetposter sett till helheten, men i båda fallen har man tänjt rätt mycket på det kommunala kärnuppdraget. Som affärsutvecklare Bengt Gustafsson nyligen uttryckte saken är kommunalråd lika angelägna om att bygga kommunala varumärken som de privata företagen (SvD, 23/1) vilket är en utveckling som måste upphöra. 

I alla fall när varumärkesbyggandet går ut på något annat än att tillhandahålla bästa möjliga skola, vård och omsorg.