Var går gränsen för vad en moderat får tycka?

22 augusti 2019 16:40

En moderat riksdagsledamots agerande på sociala medier har stökat till det i partiet. Det handlar om hans ton på Twitter. Men inte bara. Eller ens främst.

Hanif Balis (M) hånfulla formuleringar och smädelser på nätet syftar inte bara till att sticka ut och trycka till meningsmotståndare. De är identitetsmarkörer som är med formar en politisk personlighet i gränslandet mot den haveristiska och rasistiska myllan.

Huvudproblemet med Hanif Bali och ett par andra moderata riksdagsledamöter är alltså inte deras uttryckssätt och grälsjuka, utan deras värderingar.

Sett till de interna relationerna i Moderaterna är Balis twitterangrepp på Carl Bildt problematiska. Att öppet och raljant anklaga en aktad partikamrat för inkompetens och undfallenhet mot diktatorer undergräver partidisciplinen.

Men Bali hade vissa poänger. Carl Bildts försonliga hållning mot Turkiets auktoritära president Recep Tayyip Erdogan efter kuppförsöket 2016 är anmärkningsvärd.

Riksdagsledamotens hån mot afrikanska invandrare och uppmaning till intolerans mot muslimer – för att ta två tilltag de senaste veckorna – är i en helt annan kategori och rör demokrati- och människosyn. Men till skillnad mot kritiken av Bildt – som kostade Bali både en ursäkt och platser i riksdagens utskott, vilket i princip innebär förlust av allt inflytande i riksdagsarbetet – ledde inte de åsiktsmanifestationerna till några kända åtgärder från Moderaternas ledning.

Inte heller har den agerat när riksdagsledamöterna Lars Beckman (M) och Jan Ericson (M) har spridit budskap från den främlingsfientliga undervegetationen på nätet.

Detta är en betydligt större fråga än debattonen. Det handlar om Moderaternas förhållningssätt till ytterkrafter. I stället för att upprätthålla gränsen mot extremismen bidrar partiets politiker till att sudda ut den, bygga allianser med den extrema nätmiljön genom att plocka upp ämnesuppslag, påståenden, perspektiv och argument därifrån, eller mer direkt sprida sådana texter.

Bakom dessa riksdagsledamöter står deras länsförbund. Partiledningen har i sin tur intagit en statistroll, liksom den har uppträtt undfallande mot andra partiorganisationer som i strid mot den officiella partipolicyn har bildat kommunstyren tillsammans med Sverigedemokraterna.

I den mån partiledarenUlf Kristersson, partisekreteraren Gunnar Strömmer och gruppledaren i riksdagen Tobias Billström höjer rösten och sätter in åtgärder, ligger fokus på själva uppträdandet i sociala medier. Därmed skjuter de vid sidan av målet.

Huvudfokus måste vara frågan om vad Moderaterna står för och vilka värderingar som är förenliga med medlemskap i och förtroendeuppdrag för partiet. Hör exempelvis uppslutning bakom religionsfriheten till den hårda kärnan i partiets politik, till det icke förhandlingsbara, eller är det sådant som moderata företrädare tillåts ha olika uppfattningar om?

Det är en fråga om politisk anständighet och om att motverka polarisering i samhället. Men Moderaterna borde även se det som en maktfråga.

Om de inte får ordning på detta, kommer partiets motståndare att bli för många och Moderaternas väg till regeringsmakten förbli stängd.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!