– Ja, vi drar iväg på en jättetripp. Åker ända till... Malmö, skrattar söndagens jubilar, som när Eskilstuna-Kuriren ringer som bäst planerar för vilka spel och vilken störnings- och kletfri mat hon, maken, barnen, en tidigare sonhustru och första barnbarnet ska ägna tågresan till Skåne åt.
– Jag är ju egentligen en riktig festprisse. Men efter att ha haft stora kalas när jag fyllde 30, 40 och 50 – och när maken fyllde 30, 40 och 50 – hade vi ingen större festlust när det var dags för hans 60-årsdag för fyra år sedan. Och det var rätt skönt att göra något helt annat upptäckte vi. Speciellt när det varit lite fullt upp med annat i livet. Det här ska bli jätteroligt.
Nu är Anna-Lena lika förtjust i att resa som att arrangera fest så självklart fick det bli ett mindre äventyr över helgen. Med betoning på mindre.
– April är lite fel tid att resa på. Vi älskar Mallorca, men dit är det lite tidigt att åka. Jag skulle jättegärna åka på kryssning, men i Karibien är det för sent och på Medelhavet för tidigt visade det sig. New York vill jag absolut tillbaka till, men med det oroliga världsläget...
Det kommer att bli en längre utlandsresa till hösten. Födelsedagen firas i stället i Malmö, enligt barnens önskemål. Här tillbringade familjen ofta sommartid när barnen var små och fortfarande spenderar Anna-Lena och Ulf gärna ett par nätter om året i den mysiga sommarstaden.
– Jag är tillsagd att inte tänka en tanke kring söndagen, så då får jag släppa på planeringsbehovet och bara njuta.
Anna-Lena Skoog Clazon är en genuin sörmlänning, med rötterna i Bettna, med studenten från Nyköping och med övriga livet i sitt älskade Strängnäs. Det började med en rolig utbildning.
– Jag och en kompis gick ettårig hushållsskola på Benninge i Strängnäs, och det året blev en enda lång njutning. Hur roligt som helst att lära sig allt detta, att sy, knyppla och brodera, mangla, stycka kött, möblera ett rum och allt däremellan.
Men hushållslärare blev hon inte. Plötsligt lockade tandvården, och studier till tandsköterska och tandhygienist, och i dag har Anna-Lena jobbat på samma klinik i 40 år.
– Tandläkare Tommy Leander, som jag började hos dagen efter att jag var klar med studierna, gick i pension för fyra år sedan. Och jag lär bli kvar tills det är min tur. Jag är ju ingen hoppjerka, jag är oftast trogen i det jag gör.
Ja det kan ingen säga emot. 40 år på samma arbetsplats – och 30 som revydrottning. Teaterintresset väcktes redan i unga år, det blev gymnasieår med dramatikinriktning och så lite teaterspeleri innan Anna-Lena 1986 var med och startade Strängnäsrevyn. Fortfarande är det lika roligt att stå på scenen.
– Jag blev snabbt trollbunden, alla mina fördomar om lokalrevyer kom på skam direkt. Det här var ju så galet skoj. Nu har vi allihop som jobbar med revyn kommit att bli som en stor familj med medlemmar i alla åldrar, och det ger en enorm energi att vara en del av gänget.
På höstkanten varje år, berättar Anna-Lena, är det något som börjar ticka i kroppen. Det är dags att börja plöja manus, skratta så man kiknar, och så småningom inleda repetitionerna.
– I december är man så less att man tvivlar på att något enda nummer är roligt. Alla tvivel försvinner sedan med gensvaret från publiken. Det går inte att förklara, det är bara såå häftigt.
Speciellt som Anna-Lena privat är en ganska blyg och reserverad person.
– Ge mig ett manus och jag gör det bra. Gamla kärringar skulle jag säga att jag är riktigt bra på. Eller riktigt arga och bitchiga kvinnor, såna roller tar jag gärna. Och jag vinglar gärna ut i publiken och skojar. Men säger du åt mig att resa mig upp på en tillställning och hålla ett tal vägrar jag. Sånt är jag inte bekväm med.
Årets revy tror hon blev den bästa någonsin, och extra roligt är att Strängnäs fick med ett nummer till Revy-SM. "Torsk i fjällen" hjälptes hela gänget åt med att spåna fram.
Speciellt i år var också att Anna-Lena Skoog Clazon under allra sista spelkvällen fick motta 30 rosor och ett diplom från LIS, Lokalrevyer i Sverige, för troget revyarbete i 30 år.
– Det kändes speciellt och betyder jättemycket. Jag har ju faktiskt spelat revy i halva mitt liv. Men 30 år, var tog de vägen? undrar hon och funderar vidare över födelsedagen.
– 60. Det känns lite konstigt faktiskt, och låter gammalt. Men jag känner mig inte gammal för fem öre. Visst, jag ser väl att det hänt saker utanpå. Men i själen är jag densamma, jag vill tro att jag har ett ungdomligt sinne. Och jag brukar ju faktiskt få höra att jag är barnsligast i familjen.