I veckan har politiska huvuden rullat. På riksplanet drog riksdagsledamöterna Michael Svensson (M) och Penilla Gunther (KD) tillbaka sina kandidaturer. Detta efter att Aftonbladet avslöjat att Gunther låtit skattebetalarna stå för flera privata bilresor och att Svensson skickat in räkningar till riksdagen för inrikesresor när han varit utomlands.
Samtidigt utesluter Centerpartiet Mikail Yüksel, som var Göteborgsdistriktets toppkandidat till riksdagen, eftersom han ska ha försökt starta en skandinavisk gren till den turkiska högerextremistiska organisationen Grå vargarna. I samma veva slängde Mårten Grothérus, Liberalernas förstanamn till kommunfullmäktige i Katrineholm, in handduken, efter att Katrineholms-Kuriren ställt frågor om att han har straffats för tre fall av hemfridsbrott.
Så långt är det bara onsdag.
På torsdagen kom avslöjandet att riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD), som sitter i partistyrelsen och är ett stort affischnamn, vid tre tillfällen inte har betalat sin del av kostnaden när familjemedlemmar följt med på tjänsteresor (Aftonbladet, 23/8). Partiet meddelade snabbt att Szyber har fortsatt förtroende och att hon kommer att betala tillbaka de knappa 6 000 kronorna.
Ingen ytterligare avgång alltså. I alla fall inte än.
Men det är fortfarande drygt två veckor kvar av valrörelsen, så det finns gott om tid för nya turer, och det är inte konstigt om partierna blir allt mer nervösa ju närmare valdagen vi kommer. Ingen företrädare vill att väljarna ska ha negativ publicitet om partiet i närminnet när det är dags att rösta, som 2002 när Uppdrag granskning sände valstugereportaget under valveckan, där moderater uttryckte sig rasistiskt. Inte heller vill partiledarna tvingas ägna tid åt att svara på frågor om skandaler, som 2006 när dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg gång på gång ställdes till svars för dataintrånget som en partimedlem gjort i Socialdemokraternas interna nätverk.
Vilket värde de olika skandalerna ska tillskrivas är inte självklart och beror i mångt och mycket på om de grundar sig i slarv, dåligt omdöme eller fusk. I de aktuella fallen står det klart att Svensson och Gunther har fuskat. Om inte annat borde de ha känt att agerandet inte var varsam hantering av skattebetalarnas pengar, vilket är ett av politikens huvuduppdrag. Yüksels och Grothérus turer kretsar snarare kring omdöme, moral och värderingar, och eftersom politiker inte bara ska vara väljarnas förlängda armar i ekonomiska frågor, utan även vid ideologiska och moraliska vägval, väger sådant tungt för dem som söker medborgarnas förtroende.
Szyber har förhoppningsvis slarvat, vilket i sig inte är okej när man låter riksdagen betala. Men så länge det är en låg summa som återbetalas kan det passera. Dock med ett visst nödrop.
För vi har rätt att ställa högre krav på politiker än på gemene man. Dels för att riksdagsledamöter sitter i Sveriges högsta beslutande församling och stiftar lagar som de kräver att vi alla ska följa. Då är det ett minimikrav att de själva håller sig till regelverken.
Dels för att riksdagsledamöter har betydligt generösare villkor än folk i allmänhet, vilket är helt i sin ordning. Viktiga uppdrag ska ha bra arvoden.
Men eftersom förtroende inte är någonting man får, utan något man förtjänar, måste förmåner användas med förnuft och noggrannhet, och privatlivet kan inte skiljas från det professionella. Att vi är lika inför lagen betyder inte att vi är lika inför folkdomstolen.