Det är fyra av de fem viktigaste politiska frågorna för svenska väljare. Rangordningen varierar något med sättet att ställa enkätfrågan, men bilden är densamma.
Man bör dock skruva lite på frågeställningen, se vad som förenar de olika frågorna och söka gemensam nämnare.
Det handlar om offentliga verksamheters sätt att fungera. Bristerna är i hög grad kopplade till ett och samma problem – brist på arbetskraft.
Svårigheten att rekrytera läkare och sjuksköterskor gör vården mindre tillgänglig, ger sämre patientkontakt och skadar kontinuiteten.
Polisbrist förlänger utredningstiderna och gör det svårare att arbeta brottsförebyggande. Ett lokalt exempel är att Eskilstuna efter sommaren inte kommer att ha några områdespoliser när kommunen behöver minst åtta för att polisen fullt ut ska kunna arbeta på det sätt som det är tänkt.
Personalbrist i äldreomsorgen gör att de äldre inte får offentlig service på den nivå de har rätt att förvänta sig och gör dem mer beroende av stöd från familjemedlemmar.
Brist på lärare och stödpersonal i skolan ger en lång rad av följder, med allt från otrygga barn till generellt sämre kunskapsnivåer på en allt mer krävande arbetsmarknad.
Arbetskraftsbristen påverkar därmed så gott som alla svenskar, även om vi begränsar analysen till den offentliga sektorn och till de frågor som väljare identifierar som de viktigaste. Vi påverkas som patienter, elever, föräldrar, brottsoffer och så vidare, det vill säga som mottagare av de offentliga tjänsterna. Vi påverkas som anställda, då vi i brist på medarbetare måste dra tyngre lass.
Och så påverkas vi i vidare mening som deltagare i en ekonomi som fungerar sämre när befattningar inte bemannas med rätt personer eller överhuvudtaget.
Arbetskraftsbrist måste därför ses som det främsta problemet i Sverige, men också som ett problem som inte får tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet som det förtjänar.
Det kan jämföras med den stående debatten om arbetslöshet och utanförskap. Även det är mycket viktiga frågor. Samtidigt är sysselsättningen rekordhög, utanförskapet rekordlågt och minskande, medan arbetskraftsbristen blir mer och mer allvarlig.
Arbetsförmedlingen, en rad fackförbund, näringslivsorganisationer och Sveriges kommuner och landsting, SKL, har från sina respektive utgångspunkter belyst problemet ingående. Ändå har det svårt att ta sig in i debattens centrala zon.
En förklaring kan vara att bristen på arbetskraft inte passar in i en enkel mall för politisk kommunikation. Jämför med den första alliansregeringens effektiva budskap: Problem: utanförskap. Lösning: arbetslinje. Verktyg: jobbskatteavdrag. Det var förstås en förenkling, men en förenkling som träffade rätt. Arbetslinjen vägledde regeringen i allt från synen på barnomsorg till alkoholpolitik.
Arbetskraftsbristen är mer sammansatt som problem och har även en mer sammansatt lösning.
Det kan behövas åtgärder för att förlänga arbetslivet – starta tidigare och avsluta senare. Något som i sin tur hänger samman med möjligheterna till vidareutbildning under yrkeslivet och (sent) karriärbyte. En vidhängande fråga är ytterligare höjning av pensionsåldern, vilket kräver bland annat en hantering av villkoren i socialförsäkringarna för äldre.
Det handlar om lönestruktur, karriärvägar, och övriga utbildnings- och arbetsvillkor för poliser, vårdpersonal, socialsekreterare, lärare och andra anställda i bristyrken.
Det handlar även om den återstående frågan i väljarnas topp fem – invandringen. SKL och Arbetsförmedlingen tillhör dem som har beskrivit utmaningen. För att få en mer hanterbar befolkningssammansättning framöver, med fler personer i arbetsför ålder, behöver Sverige hög invandring.
Flera partier har delar eller allt detta i sina valbudskap. Men de anlägger inte det övergripande perspektivet, att arbetskraftsbristen är roten till så gott som alla problem som medborgarna möter i sin vardag. Gör det, och vi får större politiskt tryck på frågan och kommer närmare lösningarna.