Så här års 1982 slog Assad-regimen ner ett sunnimuslimskt uppror i staden Hama, genom att skjuta staden sönder och samman med tungt artilleri. Civila dödades i tiotusental, av sitt eget lands regering.
Politiskt blev det en framgång, mätt med Assad-regimens måttstock. Oppositionen krossades och lamslogs för någon generation framåt. Assadregimen kunde göra detta utan att det drabbade dess internationella ställning nämnvärt. Före mobiltelefonernas och internets tid gick det sakta när den hemska sanningen om hur det gått till sipprade fram. Uppgifterna om antalet döda förblev ungefärliga.
Att upprepa behandlingen av Hama har varit strategin från Damaskus i det stora syriska kriget, nu med aktivt militärt understöd från Ryssland och Iran. Nya sådana angrepp pågår mot återstående fickor av motstånd i Syrien, som Idlibprovinsen och ett stadsområde öster om Damaskus. Kriget är på inget sätt slut, vad som än påstås i den närsynta agitationen som går ut på att förvisa flyktingar från Europa eller vägra familjeåterföreningar.
Att kriget fortsätter, med de civila som måltavla för krossandet av hela samhällen och stadsdelar, hindrar inte att Syrienkriget kan övergå i krig mellan länder, med ytterligare ödeläggelse och risker för stormaktskonflikter. Turkiets regering bär en del av den skulden, angreppen mot de kurdiska styrkor som på Obamas tid kom att sluta förbund med USA för att slå ned IS-despotin riskerar att leda till militära sammanstötningar mellan de på papperet fortfarande allierade USA och Turkiet. Vidare angrep ryskstödda förband från Damaskusregimen nyligen USA-stödda kurdiska förband, vilket USA tills vidare stoppade med ett flyganfall mot regimsidan.
Ännu en risk är ett krig mellan Israel och Irans bundsförvanter i Syrien och Libanon, samt de iranska militära enheter som finns i Syrien. Hur lätt ett sådant krig kan starta, om inte regeringar och befälhavare håller huvudet kallt, påmindes världen om i helgen. Iran skickade in en drönare över Israel, möjligen som en provokation för att hetta upp krisen eller nå något slags politisk effekt.
Den sköts ned, och Israels svar med flygbeskjutning av drönarens ”bas” utvidgades under lördagen till något dussin iranska och andra mål i Syrien. Vad fortsättningen blir är osäkert, men en upptrappning kan vara ytterst farlig därför att ryska eller amerikanska styrkor kan bli beskjutna, i västra respektive nordöstra Syrien. En israelsk-iransk urladdning kan bli dramatisk, fast i sig själv inte så oerhört blodig som det ryskstödda krossandet av upproret i Syrien eller – ännu mer – ett nytt Koreakrig.
Men när både Ryssland och USA har militär i Syrien, och båda har ostyriga allierade, Syrien och Israel, är det inte långt till en farlig situation med eldgivning mellan ena stormakten och den andras bundsförvant. Det är en av de situationer där president Trumps psykologi kan bli en ytterligare fara.
Vad Israel beträffar är detta en konflikt av annat slag än de många som varit med de palestinska organisationerna. Mot Iran och Assadregeringen behövs vaksamhet och någon gång vedergällning.
Men Israels högernationalistiska regering gör inte ett balanserat intryck. Premiärministern är ansatt av polisutredningar om ekonomiska brott, försöker motverka rättvisans gång och kan ha inrikes behov av utrikes dramatik. Försvarsministern är en bombastisk tidigare utrikesminister, misstrodd inom och utom landet. Regeringen är på ideologiska irrvägar, och vänslas med ytterhöger i både USA och Europa.
Inget i detta konfliktområde ser på något sätt betryggande ut.