I dag är det dags igen, Picnic i Parken. Jag har hört att idolen Chris Kläfford, med sin fagra stämma ska sjunga för besökarna. I söndags stod också Sean Banan på scen på Parken Zoo och underhöll barnen. För många av barnen är säkert han deras stora idol.
Som tidig nittiotalist tillhör jag generationen som var galen i Westlife och Spice Girls. Mina vänner var iallafall tokiga och tapetserade sina rum med idolerna. I mitt rum fanns det däremot inget sådant, för jag hade ingen. Jag hade ingen idol.
Jag förstod aldrig riktigt konceptet. Varför ska man välja idoler och allra helst en, när det finns så många att välja mellan. Men frukta icke, jag försökte. Jag valde ett slumpmässigt band, ritade teckningar och tapetserade mitt rum. Planscherna satt uppe i drygt en vecka, jag minns hur jag stod och stirrade på väggen i mitt rum och rev sedan ner allt. Jag köpte det helt enkelt inte, man kan inte bara gilla ett band.
Idag är det samma sak, jag skrotar listor för att jag anser att det fortfarande finns för mycket gott att välja mellan. Däremot slog det mig rätt nyligen, att jag kanske hade en idol som barn, eller rättare sagt en förebild. Men jag tänker mig att det i mångt och mycket är lite samma sak.
Han var cool, han var den som gjorde intryck på alla han mötte, alltid glad och med ett hjärta av guld, han kunde också vara väldigt envis och ville alltid prestera. Han hade fyra ben, man och svans.
När jag var tolv vart jag med häst och honom hade jag i min ägo i fjorton år. Den lilla hästen Dalí var klok, han lärde mig ett och annat om relationer och omedvetet gjorde jag noteringar under årens gång. Jag såg helt enkelt upp till min fyrbenta vän.
Vänner och relationer kommer i olika former – ibland tvåbenta andra gånger fyrbenta. Uppenbarligen ur mitt perspektiv gör även idoler det. Även om Dalí inte finns kvar i mitt liv i dag kommer han ändå alltid förbli min idol, om jag nu måste välja en.