Jag håller med dig, signaturen ”Pensionär i dag”, som skrev insändaren "Vem försörjer vem?", publicerad den 14 november. Du hänvisar till oss som invandrade förr och då vill jag berätta hur det var för mig.
Jag kom från Skärgårdshavet i Finland via ett år på Åland. 18 år gammal flyttade jag och min trolovade till Sverige. Vi fick jobb direkt och jag fick också tjänstebostad som ingick i arbetet som ekonomibiträde på Långbro sjukhus i Stockholm.
Året var 1967. Första lönen fick vi vänta länge på och den sista veckan innan löning lade vi undan femöringar så att de skulle räcka till resorna med tunnelbanan.
Sista dagarna före lön tog jag tepåsar och skorpor från avdelningen och vi pallade äpplen i trädgårdarna som vi grillade på elementet. Efterlängtade lönerna kom och vi har försörjt oss utan bidrag hela livet.
Vår första son föddes och eftersom vi inte hade bott i landet tillräckligt länge fick jag ingen moderskapspenning, så var reglerna då. Jag började arbeta deltid då sonen var några månader gammal. Vi hade en bra dagmamma!
Det var ont om bostäder så vi bodde inneboende i ett rum med tillgång till kök och bad. Vår första lägenhet fick vi då sonen var ett och ett halvt år. Det gick bra i livet för oss med hårt arbete, studier och så småningom var vi välutbildade och nu som pensionär har jag det bra trots låg pension.
Med min lilla berättelse vill jag påstå att man som invandrare kan stå på egna ben och att man med eget ansvar får möjligheter att försörja sig själv. Kanske skulle man inte erhålla stöd och försörjning av samhället under så lång tid som det är i dag? Kanske högre krav skulle ställas på initiativkraft att göra språkstudier och att söka arbete för att komma igång med egen försörjning?
Det går att jämföra hur det är i Finland i dag där, man ställer betydligt hårdare krav. Gå till saluhallen i Åbo och ni kommer att bli förvånade över språkkunskaperna i både svenska och finska som råder där bland invandrade medborgare.
Heléne Etzell
Malmköping