Skissa några drag i en personlighet kan även tv-producenter göra. Där går det att träffa ganska rätt med hopklippta bitar av nyhetsinslag och kort-korta intervjufragment. Men är gamla nyhetsbilder systematiskt missvisande blir de inte mer upplysande av att upprepas.
SVT:s dokumentär i två delar om statsminister Thorbjörn Fälldin (1926-2016)visade trovärdigt några av hans personliga drag: Förankringen i Norrlands landsbygd. Noggrannheten. Pålästheten. Vanan att pressa akademikerna i kanslihuset på hur det som föreslogs skulle märkas bland människorna i hans eget lokalsamhälle i Ångermanland.
Fälldin var i stort sett självlärd. Det var vanligare i politiken tidigare, då föreningsliv och folkbildningsverksamhet vägde tyngre hos många än universitetspoängen. Han var också fysiskt en kraftkarl – och en hederlig man.
Gamla tv-klipp visade hur han blevpressad, och till synes osäker, på presskonferenser, där hans sätt att tala och hans kroppsspråk gav en tv-bild som var något helt annat än den Fälldin som uppträdde i Centerpartiet eller i en liten krets i kanslihuset.
Han var inte alltid lätt att förhandla med. Ibland hade han, som i energifrågan, satt sig själv i en knipa som var svår att ta sig ur. Men själv minns jag hur jag – under ett kort jobb på finansdepartementet för drygt 35 år sedan – mötte den verklige Fälldin, som sällan syntes i en tv-ruta. Begåvad, saklig och kunnig utstrålade han lugn auktoritet, och dominerade med självklarhet ett rum där de flesta var höga ämbetsmän.
Den främsta missvisningen i tv-dokumentären äratt de stora frågor som skakade och fällde Thorbjörn Fälldins tre regeringar dök upp som nyhetsklipp utan sammanhang, utan försök att visa det som hände i ljuset av vad vi varit med om sedan dess.
Inflationskrafterna som förpestade flera statsministrars ämbetstid hade lagom till regeringsskiftet 1976, genom väldiga löneökningar utan underlag i produktionen, orsakat en svår industrikris. Raden av tillfälliga subventionspaket till olika krisföretag och branscher skymtade i tv-dokumentären som industriministern Nils Åslings (C) ”akutmottagning”. Men att Fälldins första regering fått detta på halsen, medan Socialdemokraterna kom undan i tid genom att förlora 1976, var raderat ur SVT-historien.
LO:s kansliradikaler hade i 70-talets vänsterklimat bäddat för Olof Palmes nederlag 1976 genom att göra löntagarfonder till ett drastiskt socialiseringsförslag. Det var bakgrunden till tv-bilderna från valdebatter där Palme kom i svårigheter då han mötte Fälldin.
I efterhand har näringslivshögern lagt pengar på att skriva om historien och framställa deras egen bondetågskopia den 4 oktober flera år senare som det som stoppade fonderna. I själva verket var Palmes nederlag 1976 avgörande. Thorbjörn Fälldin, liksom den nya ledningen från 1975 i dåvarande FP, med Per Ahlmark och Ola Ullsten, fick genom det radikala LO-förslaget effektiva argument för att samla röster för regeringsskifte.
Första Fälldin-regeringen avgick 1978 på kärnkraftsfrågan. Den andra sprack 1981, då Moderaterna hoppade av och kampanjade mot inledningen till de större skattereformer som sänkte marginalskatterna och successivt ersatte ett skattesystem präglat av finansministern Gunnar Sträng (S).
Den tredje regeringen (C och FP) sänktes i valet 1982,då S angrep besparingar från vänster medan M angrep skattereformen från höger.
Alla tre frågorna ser annorlunda ut i senare erfarenheters ljus. Kärnkraften, som räddades av Olof Palme (S) och Ola Ullsten (FP), blev klimatpolitik i stor skala. Den import av fossilgas som var Fälldins alternativ hade ekonomiskt, säkerhetspolitiskt och miljömässigt blivit ett stort misstag.
Skattereformen var det första stora steget, bort från Centerns tidigare förkärlek för hårda marginalskatter, samt fram mot det skattesystem som tillkom 1990 och som med olika bättre och sämre tillägg ändå möjliggjort att Sverige tagit sig ur sin långa ekonomiska kris.
Den tredje Fälldinregeringen 1981-82 gjorde de första försöken att ta itu med ständiga budgetunderskott och instabilitet i socialförsäkringar. Det misslyckades politiskt. Men även det ser annorlunda ut nu, när inflationen bemästrats och budgeten sanerats, av bland andra Göran Persson (S).
Fälldins tredje regering kan i en del frågor ses som en av de mer framsynta. Att den fick otack för det, och att Fälldin själv tackades med att bli avsatt av sina egna, framstår i efterhand som orättvist. Detta större sammanhang fanns inte i SVT:s dokumentär.
Ytlighet när SVT skriver historia bidrar till att gamla myter återupplivas, i stället för att ifrågasättas.