Likaså finns det fortfarande skäl att gemensamt stå upp för frågor som rör kvinnors rätt till sin reproduktiva hälsa. Aborträtten är hotad i stora delar av världen.
Feminism handlar dock i dag framförallt om att kvinnor och män arbetar tillsammans för att alla människor – oavsett könstillhörighet – ska ges möjlighet att utvecklas till sin fulla potential, och att ingen ska dömas utifrån vad man råkar ha mellan benen. Alla vinner på att vi gör oss av med de ålderdomliga, obekväma föreställningar om kvinnligt och manligt som låser in och begränsar.
I dessa dagar av identitetspolitik och måttlös kränkthet har detta visat sig vara lättare sagt än gjort. För pendeln har gått hela vägen från den ena extremen till den andra. Om kvinnor i jämställdhetskampens början anklagades för att svika sina makar, familjer och samhället – när de inte längre ställde upp på patriarkatets villkor – tvingas den kvinna som i dag kritiserar, raljerar eller ifrågasätter en annan kvinna inte sällan löpa gatlopp.
Dristar man sig till att lyfta fram negativa sidor hos sina medsystrar får man USA:s första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albrights bevingade ord – om att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” – dängda i huvudet så att det står härliga till. I det heliga systerskapet är taket lågt och offerkoftan lättåtkomlig. Ett mer effektivt sätt att ge igen och vinna sympatier än att anklaga en annan kvinna för illojalitet finns knappast.
En av alla som blivit utsatt för detta är skådespelerskan Mia Skäringer, som härom veckan i ett inlägg på Instagram parodierade bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrips något överspända reklamfilmer för barnvagnar. Löwengrip svarade omedelbart med att skriva följande på sin blogg, som är en av landets största: ”Jag blir besviken. När ska det sluta? När kan vi kvinnor bara hålla varandra om ryggen och backa upp? Jag skulle aldrig hacka eller göra mig lustig över en annan kvinna offentligt. Systerskapet måste få gå före.”
Hon har fel. Systerskapet måste inte alls gå före. Och det är hyckleri när kvinnor som hon, vilka alltid annars framhåller vikten av att inte bli bedömda efter sitt kön, ställer krav på andra människor just med utgångspunkt i könskriterier – när det passar dem.
Vill vi ha ett jämlikt samhälle där vi alla ses som individer, och det vill vi, är det dags att vi gör oss av med de nya förväntningar som riskerar att ersätta patriarkatet som tvångströja.
Madeleine Albright i all ära, men framtidens devis borde snarast vara ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som tvingar på andra ett oönskat systerskap och använder detta för att kunna vältra sig i kränkthet och slippa bemöta kritik eller ifrågasättanden.”
Malin Lernfelt är fristående krönikör och tidigare ledarskribent på Göteborgs-Posten.