Den så kallade tankeförbudslagen utgör ett av de märkligaste inslagen i efterkrigstidens lagstiftningshistoria. Den infördes efter Tjernobylolyckan 1986 och innebar bland annat ett förbud mot att ta fram konstruktionsritningar eller kostnadsberäkningar för nya kärnkraftverk.

Efter en allvarlig kärnkraftsolycka blev det alltså förbjudet att forska fram säkrare reaktorkonstruktioner. Det var inte bara ett logiskt felslut och principiell idioti – fri forskning ska inte beläggas med förbud – utan också ett stort praktiskt misstag. Stora delar av den framstående kompetens inom kärnteknisk forskning som Sverige byggt upp flyttade vidare. Det blev även svårare att rekrytera studenter till bristyrken inom Kärnkraftssverige.

Avskaffandet av tankeförbudslagen 2006 var därför en viktig milstolpe. Till Sveriges Radio sa Imre Pázsit, professor i reaktorfysik på Chalmers i Göteborg, att antalet teknologer som läste kärnkraftsrelaterade kurser dubblerades på bara ett år (SR 23/3 -07). Men han förutspådde också att det skulle ta lång tid innan den svenska kärnkraftsforskningen var tillbaka på noll. 

Det skulle visa sig vara dyrköpt tid. Sedan dess har klimatfrågan seglat upp som en av vår tids stora utmaningar. Världen måste på bara ett par decennier fasa ut fossila bränslen, inte minst ur el- och värmeproduktionen. Kraftigt sänkta priser på sol- och vindkraft bidrar, men har svårt att ensamma klara jobbet på grund av behovet av baskraft i energisystemen. FN:s klimatpanel IPCC beräknar exempelvis i sin rapport från 2019 att mängden kärnkraft i världens energiproduktion måste öka med minst 98 procent – långt mer om efterfrågan på energi ökar som väntat. Dagens kärnkraft skulle kunna byggas ut i sådan skala, men många länder tvekar. Investeringskostnaderna är höga och den politiska osäkerheten ofta stor.

Att utveckla den fjärde generationens reaktorer är därför ett viktigt steg. Gemensamt för dessa tekniker är bland annat högre säkerhet och möjligheten att utvinna mer energi ur tidigare använt kärnbränsle. Men många av koncepten är dessutom tänkta att kunna serieproduceras för att få ner både tillverkningskostnaderna och byggtiderna. Vissa koncept är i princip färdigutvecklade – testreaktorer som varit i drift i flera år finns exempelvis i Ryssland – men behöver kommersialiseras och produceras i stor skala. 

Här behöver många länder bidra, och Sverige har återvunnit delar av den kompetens som förlorades under tankeförbudsåren. Häromveckan kom nyheten att Stiftelsen för strategisk forskning tilldelar forskare på KTH ett anslag på 50 miljoner kronor för att förbereda driften av en blykyld gen IV-reaktor i Oskarshamn (Ny Teknik 5/6). Målsättningen är att en forskningsreaktor ska vara uppförd inom tio år och att tekniken ska vara kommersialiserad inom 15 år.

Det vore ett stort framsteg, och en möjlighet för Sverige att bidra till klimatomställningen på global nivå. Tack och lov betraktar vi inte längre ny kunskap och ny teknik som något farligt som behöver förbjudas, utan som en chans att snabbare bli av med de fossila bränslena. 

Joakim Broman är fristående liberal skribent.