"Ännu en modefluga har nått Sverige", står det i artikeln som publicerades i Eskilstuns-Kuriren den 19 april 1969. "Minicykeln är ny form av gemenskap, den kan regleras efter alla människostorlekar – stora, små, runda, korta, tjocka och smala", skriver reportern i ingressen.
Men lika populär som i Europa har minicykeln inte lyckats bli här. I Holland och Belgien är mer än hälften av alla sålda cyklar så kallade låghjulingar medan försäljningen i Sverige är cirka 15–20 procent.
På bilden till vänster sitter Ragnar Carlsson på en ny minicykel. Han driver Ragges Cykel & Sport i Eskilstuna och säljer endast svenska låghjulingar eftersom de importerade är av dålig kvalité.
Enligt artikeln såldes i Sverige 355 000 cyklar 1968 vilket kan jämföras med 2018 års försäljning som var 533 000, varav 100 000 elcyklar.
I artikeln intervjuas Olle Törnqvist från Cykelfrämjandet som tycker att fler borde cykla. Och redan då var argumenten att det är mycket lättare att ta sig fram på cykel i städerna och att man slipper leta parkering.
"Men vi behöver fler cykelvägar. Minicyklar är bra i städer för kortare sträckor, men knappast för semestercykling", säger han.
Minicykelns nackdelar sägs bland annat vara att de små däcken gör det svårare att hålla balansen och dessutom känns ojämnheterna i marken lättare. Men fördelen är förstås att cykeln tar liten plats när den viks ihop och vissa modeller går till och med att dela i två delar.