Har regeringen alla verktyg den vill ha för att bekämpa spridningen av coronaviruset? Uppenbarligen inte. Om det är rätt eller fel är en annan fråga.
Detta är vad helgens diskussion har handlat om. Regeringen efterlyser en rätt att utan föregående riksdagsbeslut få vidta en rad ingripande åtgärder, exempelvis att stänga restauranger, sportanläggningar, köpcentrum, begränsa folksamlingar, utöver de förbud som redan är i kraft, eller att stoppa kollektivtrafik. Regeringen vill även kunna omfördela läkemedel och medicinsk utrustning mellan regioner och från privata aktörer.
Förslaget innehåller flera begränsningar för att förhindra missbruk och övergrepp. Lagen föreslås bara gälla i tre månader. I valet av åtgärder ska "expertmyndigheternas bedömning vara av avgörande betydelse".
Föreskrifterna kommer att gälla omedelbart men också ”snarast underställas riksdagens prövning”, vilket innebär att riksdagen kan avskaffa det som regeringen beslutar. Det är oppositionspartier som har fått in denna kontrollfunktion i lagförslaget. Vad som menas med ”snarast” behöver dock preciseras i lagen.
Människor som drabbas ska kunna överklaga besluten till förvaltningsdomstol, i enlighet med Europakonventionens krav, och regeringens åtgärder får inte innebära ingrepp i skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp och rätten till skydd för rörelsefriheten. I lagrådsremissen nämns särskilt utegångsförbud som något som regeringen inte ska kunna besluta om på egen hand, utan riksdagsbeslut.
Regeringens sätt att ta fram denna lag lämnar ändå mycket att önska. I torsdags fick oppositionen ett utkast till lagen och mycket kort tid till behandling, enligt moderatledaren Ulf Kristersson bara några timmar. På lördagskvällen hade regeringen ett delvis omarbetat utkast till lagrådsremiss. Remissinstanserna fick ett dygn på sig att inkomma med synpunkter.
Varför denna extrema brådska, dessutom under en helg?
Och så återstår frågan om regeringen verkligen måste ha dessa befogenheter. Regeringsformen har välgörande strikta krav på lagstöd för tvingande och kostsamma åtgärder. Men alla åtgärder som regeringen listar kan ju sättas på plats av riksdagen via snabbt behandlade lagar, som ger besluten en mer oantastlig politisk förankring.
Under de senaste veckorna har riksdagen anpassat sitt arbetssätt till krisen och visat att den kan hantera coronarelaterade regeringsförslag väldigt fort. Exempelvis röstade lagstiftarna i fredags igenom en lag om tillfälliga åtgärder för bolags- och föreningsstämmor, efter att regeringen hade lagt sin proposition på måndag samma vecka.
Är det inte fort nog för smittskyddsåtgärder? Det är möjligt. Men det är då också regeringens uppgift att förklara varför. Utkastet till lagrådsremiss innehåller ingen sådan förklaring som ställer dagens krisanpassade, snabba lagbehandling mot den ordning som regeringen har tänkt sig.
En regering som begär särskilda befogenheter, och ber riksdagen att ta ett halvt steg tillbaka, bör presentera sitt ärende bättre än så.