Varför skärps asylpolitiken? Är det för att minska invandringen och i sådana fall varför? För att förbättra integrationen eller av något annat skäl? Och leder verkligen minskad invandring till bättre integration, i betydelsen snabbare etablering i Sverige för nyanlända?
Dessa frågor reddes ut på ett seminarium förra veckan hos den gröna, liberala tankesmedjan Fores.
Hur mycket kostar flyktinginvandringen? Det beror på hur man räknar, menade Olof Åslund, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Ett sätt är att göra en statisk beräkning av kostnaderna för statskassan, som migrationsforskaren Joakim Ruist gjorde för ett par år sedan.
Åslund och ekonomiprofessorn Lars Calmfors var överens om att denna kostnad, som motsvarar ungefär en procent av BNP, inte är obetydlig men knappast systemhotande.
En sådan uträkning tar dock inte med dynamiska effekter på exempelvis arbetsutbud, löner och handel, som kan vara positiva. Och det är ett av problemen i diskussionen, menade Åslund, där kostnaderna är kortsiktiga och synliga medan fördelarna är långsiktiga och svårare att se.
Det är ett viktigt påpekande. Men man får inte tappa perspektivet. Asylinvandringen är främst en humanitär insats, medan kostnaden är rimlig och lätt att bära för ett rikt land som vårt.
Frågan om kopplingen mellan invandringens storlek och graden av integration är lättbesvarad: Det finns inget sådant samband. Olof Åslunds genomgång av den internationella forskningen säger att sannolikheten för en flykting att ha jobb inte påverkas av huruvida det kommer fler flyktingar till ett land.
Det betyder att de inlärda fraserna att Sverige inte ska släppa in fler flyktingar ”än vad vi klarar av att integrera” saknar koppling till verkligheten.
För att ta det igen på ett språk som även en sjuåring förstår: Den syriske flyktingen Eslam får inte jobb snabbare för att Negasy från Eritrea hindras att ta hit sin fru och sina barn.
För Negasy blir vägen till etablering sannolikt längre när han måste leva åtskild från sin familj. Det medger till och med regeringen. I propositionen till den tillfälliga lagen skriver man att osäkerheten och den fördröjda familjeåterföreningen, som följer av denna lag, riskerar att motverka integrationen.
Trots det ansåg regeringen att lagskärpningen behövdes för att minska antalet asylsökande, ett samband som Migrationsverket nyligen reste starka tvivel kring.
De negativa effekterna för integrationen noteras alltså mest i förbigående av regeringen, samtidigt som lagens effekt på invandringens storlek tas för given. Karin Borevi, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola, pekade på detta problem under seminariet, det vill säga bristen på konsekvensanalyser i båda delarna vid utformningen av politiken på senare år.
Men det går att ändra på. Den parlamentariska kommittén som för närvarande arbetar fram en ny asyllagstiftning kan välja att luta sig tungt mot sakkunskap. Det råder ingen brist på den.