Krönika Hade under veckan sett fram mot söndagen.

Dels för att det vankades pangväder, dels två fotbollsmatcher med Eskilstunalag direkt efter varandra.

Kunde bli två roliga historier.

Tänkte jag.

Men icke. Det blev i stället dubbla ökenvandringar. Där det ärligt talat var extremt uddlöst i sammanlagt 180 minuter för våra Eskilstunalag.

AFC som var först ut vaskades enkelt bort av Andreas Alms Häcken.

En skaplig första halvlek följdes av 45 minuters klasskillnad.

Att Häcken vann klart var löjligt rättvist och kan inte snackas bort av någon.

Därmed drog AFC in tredje raka torsken och nu ber jag en stilla bön om att både Felix Michel och Gustav Jarl snart är tillbaka.

Framför allt Michels betydelse är gigantisk.

Han är bollvinnaren, kämpen, framspelaren och ibland även målskytten.

Michel är många gånger skillnaden mellan noll och tre poäng.

Direkt efter AFC:s bortamatch vankades United hemma mot Växjö.

En fight jag tippade 2–0 i och redaktör Alexandersson 4–0.

Så fel vi hade.

Ett fullständigt uddlöst United nollades och när laget dessutom generöst nog bjöd gästerna på deras balja så var det ridå ner.

United har ett lag för toppen, men det hjälper inte att äga bollen mest hela tiden.

Någon måste kliva fram och göra mål också.

Kanske är det läge att skola om mittbacken VailaBarsley permanent.

När Uniteds bästa spelare mot slutet flyttades upp var det tack vare henne chanser skapades.

Här har sannerligen tränaren Magnus ”Munken” Karlsson mycket att grubbla på.

Dessutom återstår bara fyra omgångar innan två månaders VM-uppehåll väntar.

Vore inte kul om United redan i maj är bortkopplat från toppen ...

Till en helt annan förlust:

När idrottsåret 2019 så småningom summeras kan en sak redan slås fast.

Söndagen den 28 april bjöd på en de största överraskningarna på många, många år.

Visserligen förlorade Mattias Falck singelfinalen i bordtennis mot den kinesiska giganten Ma Long.

Men det kvittar.

Bara att den 27-årige svensken tog sig till en guldmatch är så skrällartat att man knapp tror det är sant.

För i ärlighetens namn: Trodde någon, utom möjligen Falck själv och hans tränare Jörgen Persson, på blågul medalj när mästerskapet började för en vecka sedan?

Nej, knappast.

Falck var kanske inte jättenära att vinna.

Men han spelade respektlöst. Tog ett set mot kinesen för första gången i sitt liv och måste ha pumpat sig full med självförtroende de senaste dagarna.

Nu är det bara att spinna vidare.

Nästa sommar är det OS.

Där plötsligt Sverige kan vara med och hota om en medalj.

Trodde jag inte jag skulle få skriva igen.

Var rätt säker på att svensk pingis aldrig skulle hota i toppen mer efter J-O Waldners och Jörgen Perssons glansdagar.