I fjol var Robert Åstedt en av nyckelspelarna när AFC Eskilstuna slog rekord i antalet hållna nollor och tog steget upp i allsvenskan efter ett kvaldrama mot Brommapojkarna.
Men säsongen 2019 har blivit något helt annat än AFC-mittfältaren tänkt sig.
På grund av mindre problem med sitt högerknä under stora delar av förra säsongen bestämde sig Åstedt för att göra en meniskoperation direkt efter kvalmatcherna mot Brommapojkarna.
Det kan också ha varit slutet för AFC-mittfältarens karriär.
– Man har ju tänkt: "Jag kanske inte borde ha gjort den där operationen." För jag kunde ju spela förra året även om det gjorde ont och skulle kunna ha fortsatt spela fram till att det blev alldeles för mycket smärtor. Men att tänka på saker som man inte kan ändra på i efterhand känns bara onödigt. Jag mår bara dåligt av det och det kommer att vara tufft ett tag till.
För även om Åstedt inte har gett upp tankarna på en fortsatt karriär – han är noga med att påpeka det – kan matcherna då Åstedt var med och spelade upp "sitt" AFC vara de sista han gjorde på elitnivå.
Ingreppet i vintras, som var tänkt skulle leda till två månaders vila, har hållit 23-åringen borta från spel under hela den allsvenska fotbollssäsongen 2019.
Varje träning direkt efter den långa viloperioden ledde till svullnader i högerknät följt av en veckas vila.
Och när svullnaderna aldrig gav med sig gjordes ett nytt ingrepp i Åstedts knä i april. Det var då läkarna upptäckte broskbildningar i 23-åringens knä som ledde till ett klart större ingrepp än planerat.
Sex veckors tänkt vila har nu växt till närmare tre månader och än är inte Åstedt nära att komma tillbaka på fotbollsplanen.
– Jag fick beskedet att så som det ser ut i mitt knä – då går det inte att spela fotboll på elitnivå. Det var en jädra käftsmäll, om man får säga så. Det var tufft i början, men nu har jag kommit igång med rehaben och det går framåt. Så jag försöker se det positiva, säger Åstedt, innan han fortsätter:
– Mentalt har det varit tufft, men man blir inte starkare av att tycka synd om sig själv, så egentligen handlar det bara om att köra på med rehabiliteringen och hoppas på det bästa.
Vad ger läkarna dig för chanser att komma tillbaka?
– De har sagt generellt att den operation jag gjort aldrig blir riktigt hundra. Jag ska inte säga fifty-fifty, men det är större risk att det inte blir bra än att det blir bra. Men jag vill inte sitta och tycka synd om mig själv egentligen, det är fler fotbollsspelare än mig som drabbats av knäskador.
Och skadeproblemen har inte bara tagit hårt på elitkarriären.
Även psykiskt har Åstedt haft svårt att bearbeta den senaste tidens skademörker.
– Första sex veckorna låg jag egentligen bara hemma. Jag gick knappt, använde mig av kryckor och då var det verkligen tufft, säger Åstedt.
Han pausar sin mening. Tänker efter. Och fortsätter sedan.
– Hela den här tiden har varit väldigt tuff. Det är bland det tuffaste som jag har gått igenom.
– Speciellt med tanke på att jag gjorde ett ingrepp och körde rehab i fyra månader – när det egentligen skulle ta två månader – men ändå tvingas göra om det. Då börjar man tänka: "Vad händer om inte det här heller blir bra?". Det är inte bra att tänka så, men det är inte så lätt heller när man sitter ensam hemma eller tittar på en träning.
Förklaringen till att det, tänkta, enkla ingreppet fått så förödande konsekvenser är inte klar än. Men en av de möjliga förklaringarna till att den första operationen ledde till broskbildningar är att Robert Åstedt drog korsbandet i samma knä år 2015 och att det sedan slitit hårt på knät.
– Jag har inte gett upp drömmen alls om att komma tillbaka. Jag har varit orolig och tänkt att det kan vara så, men jag har inte hunnit tänka att jag ska ta ett steg åt sidan redan nu. Jag kommer att kämpa på tills det verkligen inte går mer.
– Blir det inte i år, så hoppas jag att det blir nästa år. Men oavsett så kommer jag att vara aktiv inom fotbollen även i framtiden.
En del i att börja tänka på framtiden är att Åstedt tagit sina första steg mot en ledarroll.
Just nu är han tränare för AFC Eskilstunas pojkar 13-lag.
– Jag har lagt ned mycket tid och energi på det och jag trivs verkligen – med kollegor, föräldrar och allting. Att ha hand om ett lag har hjälpt mig och det varit skönt att glömma det som pågår med mitt knä ett tag. Jag försöker att vara positiv, trots att det är svårt.