Farthoppet utan lön i två år efter skadorna

Vintern 2018–2019 var Lisa Hörnblad på god väg att slå sig in i den alpina farteliten redan under sin första hela säsong i världscupen.

Hon radade upp topp 30-placeringar i både störtlopp och super-G och var senare på säsongen VM-nia i kombination i Åre.

Men så var olyckan framme under barmarksträningen på sommaren, en korsbandsskada i högra knät som med några få undantag hållit henne borta från tävling sedan dess.

När hon tävlar i kanadensiska Lake Louise den här veckan har det gått två och ett halvt år sedan senaste världscuptävlingen.

– Jag tävlade lite i Europacupen i våras innan den senaste operationen. Men i världscupen ... är det två och ett halvt år då? Är det verkligen det?

"Älskar att tävla"

Lisa Hörnblad skakar på huvudet, men ler hela tiden stort nu när mardrömmen är över.

– Jag har saknat störtloppet otroligt mycket. Jag älskar att tävla, det går fort, man är lite nervös, säger hon.

En korsbandsskada kan i bästa fall innebära rehabilitering på omkring ett halvår. Men "i bästa fall" gäller inte alla, konstaterar hon tre operationer och över två år senare.

– Ja, vilka hemska år. Fruktansvärt.

– Man måste offra allt. Man offrar sin mentala hälsa. Du hör ju, det är inte roligt att få höra att "gå helst inte ut med kompisar utan ligg på soffan med knät i högläge". Och man offrar all ekonomi eftersom man inte har någon lön på två år.

TT: Vad har varit tuffast?

– Sista året var supertufft. Ingen visste riktigt vad det stora felet var, man opererade, det blev hundra olika sjukgymnastgrejer, det var sprutor, det var smärtstillande och antiinflammatoriskt.

– Det var mörkt. Den där ovissheten tror jag var värst, att ingen visste om det skulle bli bra.

TT: Var det hela tiden självklart att du skulle tillbaka?

– Ja. Hundra procent hela tiden.

– Men det är ju inte så länge sedan ljuset gick upp om att det faktiskt kan bli bra. Senaste operationen var i april och det var väl först i juli som jag började känna att det här kommer att gå nu.

Sneglar på OS

I veckan drar världscupen i gång för fartåkarna, med två störtlopp och en super-G i Lake Louise fredag till söndag.

– Det kommer att vara mycket känslor. Störtlopp är något helt annat. Jag har saknat det något fruktansvärt, säger hon.

Trots två och ett halvt års frånvaro från de stora tävlingarna sneglar hon redan inför comebacken även mot OS i Peking i februari. I Pyeongchang för fyra år sedan blev hon 17:e i störtloppet och 24:a i super-G:n.

– Jag tänker på OS. Men just nu försöker jag väl bryta ner säsongen i lite mindre delar. OS är en del av en helhet. Det är så klart att jag vill vara där och göra det riktigt bra. Men jag vill inte åka dit bara för att delta, säger hon.

– Jag tänker så här, jag kommer att bli bäst någon dag. Sedan hur lång tid det tar, det får vi se.