När Maja var runt tio år hände något som senare skulle visa sig krossa drömmarna brutalt om att någon gång få tävla som svensk gymnast i ett OS. En dröm som hon alltid hade haft.
Maja sitter i föräldrarnas bil på väg till hallen i Vilsta. En obehaglig känsla växer sig allt starkare i kroppen. Vad det är vet hon inte och frågan som dyker upp i huvudet är "Ska det kännas så här". I samma huvud, som är täckt av hennes ljusa hår, blir svaret: "Ja, det ska nog göra det". Sedan fortsatte det bara ... vecka efter vecka, månad efter månad. Samma känsla. Samma frågor. Samma svar.
– Det var en klump i magen varje gång jag närmade mig gympahallen och det kändes som en befrielse när jag var klar. Jag var ju bara ett barn liksom och då är det svårt att veta om det är rätt att känna så. Det var ju den enda idrotten jag hade gått i så jag visste ju inte att det var fel från början. Men det var inte bra ... Mina syskon gick i andra sporter och de tyckte det var jättekul att åka på träningar, de såg fram emot det men jag hade bara ångest, säger Maja.
– Jag började med gymnastik när jag var tre år och älskade det direkt. Gymnastik var det bästa jag visste och så var det väldigt länge. Det var ju sedan när jag kom upp i nivå och ålder som jag började känna att "nej det här känns inte bra i magen".
I nästan fyra år mådde Maja dåligt innan hon en dag, som 14-åring, valde att inte stanna kvar hos Eskilstuna Gymnastikförening.
– Mot slutet kände jag mig inte trygg med min tränare, det kändes inte som en trygg plats längre som det hade varit förut. Sen blev det bara mer och mer sånt. Om jag var skadad vågade jag inte säga till ... det var så mycket härskartekniker och som barn har man ju inte koll på det. Man litar på att den vuxne har rätt. Man vågade inte säga till om något eller säga ifrån. Man vågade knappt säga om man var sjuk, det kändes inte okej att vara det. När man väl var sjuk avspeglade beteendet att det inte var okej även om de aldrig sa det rakt ut, säger Åskag och fortsätter:
– Man visste aldrig vart man hade tränaren, ibland var man tränarens favorit och ibland var man inte alls tränarens favorit. Det var olika varje dag och man anpassade sig så mycket beroende på tränarens humör. Det var ingen bra ton i hallen och det användes mycket härskartekniker. De gav oss dåligt samvete. Många runtomkring mig fick problem med maten, det får tjejer i andra sporter också men det var väldigt väldigt vanligt i gymnastiken. Och det var inte så bland mina kompisar som jag hade utanför gymnastiken, de visste knappt vad det var. Att jag själv aldrig drabbades av det är jag jätteglad för.
Utsattes ni för några fysiska övergrepp?
– Nej, inte jag i alla fall. Men när vi stretchade kunde de sitta på oss. Det var en strikt miljö, inte hälsosamt mot våra kroppar. Det är ju en ganska fysisk sport som kräver mycket. Vi barn satt också på varandras knän åt fel håll så man skulle få raka fina ben ... nu får man inte göra det längre, det är förbjudet. Men för oss då var det inga konstigheter, det var det mest naturliga som fanns.
Maja Åskag suckar över hur, som hon uttrycker det, "sjuk" kulturen var.
– Det var många som även fick kommentaren "du är lite stor". Den fick aldrig jag höra men flera runtomkring mig upplevde att de var stora, fast de absolut inte var det, bara för att tränarna sa så. Det är bara tragiskt och så fel fokus. Som barn påverkas du av allt. Nej ... det är så dumt. Det är bra att det här kommer ut och att det pratas om det. Sådana här saker är det sista man vill barn som idrottar nu.
Vändningen för Maja Åskag kom bara några dagar efter att hon lämnat EGF. Maja, som aldrig hade hållit på med någon annan sport, testade friidrott i Råby-Rekarne och fastnade direkt. Några planer på att sluta idrotta helt fanns inte.
– Nej. Själva idrottande och att träna tyckte jag var jätteroligt. Ta ut sig, bli bättre och utvecklas på någonting, ha mål. Hela den biten har jag alltid älskat. Det var inte det jag var rädd för. Jag blev så chockad när jag kom till friidrotten första dagen när tränaren (Kristina Andersson som Maja har än i dag) kunde skämta med mig. Vi var på samma nivå på något sätt, det var en sån kontrast, och det första jag sa till henna var "gud, du är ju faktiskt snäll".
– Jag kunde prata med henne om mina problem. Vi hade respekt för varandra och hon var mänsklig. Jag var accepterad. Det var okej att säga vad jag tyckte och tänkte.
För Maja som trots allt "var kär i gymnastiken" blev bytet en fullträff.
– Det kändes inte sorgligt, bara skönt. Jag slutade på en lördag och på måndag kunde jag bara gå hem och äta mellis och inte behöva tänka "nu ska jag träna igen". Ångesten försvann på en gång och byttes ut mot glädjen i friidrotten.
Maja Åskag, som fyller 21 år i december, säger dock att hon fått en del positivt med sig från gymnastiken.
– Det har också gett mig väldigt mycket.Träningsdisscilpin, koordination, kroppsstyrka och allmän grund. Det har jag att tacka för att jag kommit så långt som jag redan gjort inom friidrotten på så kort tid. Träningen i gymnastiken var rolig men det var själva det runt omkring som inte var bra.
Pratade du med familjen eller någon annan om hur du kände eller var det något du höll inom dig helt?
– Ja, det var ju det. Jag fattade ju inte att det var fel och att det jag kände var ångest. När jag verkligen hade mycket ångest kändes det som jag var sjuk. Men jag var inte sjuk, jag ville bara inte dit. Mina föräldrar hade ingen aning så jag kan inte beskylla dem.
Har du kontakt med några av dina gymnastikkompisar från den tiden?
– Ja med två och vi träffas ganska regelbundet. De har exakt samma upplevelser som mig. Den ena har fortfarande grova problem med maten och där är gymnastiken absolut en bidragande faktor.
Vad skulle du vilja säga till alla unga tjejer och killar som håller på med idrott?
– Att man ska må bra. Idrott ska i första hand förknippas med glädje och så är det för mig fortfarande. Om jag inte tycker det är roligt så nej ... det blir inte lika bra då, säger Maja.
– Det är klart att det är roligt att prestera också men som barn kan inte det vara huvudfokus, det måste ju vara att känna sig delaktig, sedd och hörd. Det är jätteviktigt. Både skolan och idrotten formar barnen. Oavsett nivå ska man bli sedd, kunna få feedback och framför allt känna glädje. Man får inte underskatta den, det är en väsentlig del oavsett vilken nivå man är på. Och det är lika viktigt i skolan att känna sig trygg och delaktig.
Maja Åskag är medveten om att hennes ord är skarp kritik mot EGF.
– Det handlar inte om att jag vill hänga ut någon eller att "gymnastiken var sämst". Det har som sagt gett mig väldigt mycket också. Jag ångrar inte att jag gick i gymnastik men den biten jag pratar om var inte bra. Jag säger bara min känslor och mina upplevelser och ingen kan aldrig säga att det är fel. Jag vet vad jag upplevt och står för det.
– Sen vet jag att de försöker jobba på problemet. Nu är de medvetna och säger att det inte finns samma tystnadskultur längre. Men jag är inte den första som säger sånt här och jag kommer nog inte vara den sista heller.
När Maja slutade med gymnastiken var hon i gruppen under de allra bästa med Jonna Adlerteg i spetsen.
Tror du att du känt lika stor glädje i friidrotten om du inte nått samma resultat som du redan gjort?
– Ja, det tror jag. Glädje var det första jag kände när jag kom till friidrotten. Från början var jag inte bra, jag var som en bambi på hal is. Men jag kunde slappna av, jag kunde vara mig själv och det har gett resultat, säger Maja Åskag.
– Jag älskar mina tränare, de är mina bästa vänner på något sätt. Vi har en jättefin och bra relation, en hälsosam relation framförallt och de kommer aldrig ge mig någon skuld för hur jag mår.
Maja Åskags upplevelser från tiden i Eskilstuna GF var något som Radiosporten var först med att uppmärksamma under sommaren.
I en intervju med P4 Sörmland bemötte sedan ordförande Bobby J Berger kritiken. Det är till den intervjun som verksamhetschefen Nadja Olsson, som inte fanns med i EGF samtidigt som Maja, hänvisar till när vi nu vill ha kommentarer från föreningen efter att själva pratat med Åskag.
I radiointervjun inleder Bobby J Berger med följande ord:
– För det första tycker vi att Maja är en väldigt trevlig och duktig flicka, vi känner henne sedan många år, och också en framgångsrik friidrottare. Hon har alltid framhållit hur viktig gymnastiken har varit för att kunna nå de nivåer hon har inom friidrott och det säger åtminstone att gymnastik i sig är bra. Sen att hon hamnade i en situation som var stökig ... vi kan inte göra annat än att beklaga att hon hamnade i den här situationen, det är tråkigt. Vi har varit i kontakt med henne och hon vill inte fortsätta prata om det här, hon vill dra ett streck och blicka framåt.
På frågan om hur föreningen jobbat på de problem som Maja beskriver svarar Berger:
– Vi har gjort ganska mycket på den sidan. Vi har framförallt fokuserat på våra värdegrunder som är glädje, respekt, energi och kvalitet. Vi har vidare kopplat till hållbarhet på det här.
Bobby J Berger, som varit EGF-ordförande i tio år, säger att föreningen har ungefär 600 aktiva flickor i sin verksamhet varav runt 80 ledare.
– Vi har jobbat intensivt med ledarutveckling, för det är a och o i det här. Sen är det som så att det fanns ett stressmoment på den tiden att gymnaster som kom upp i tonåren inte kunde fortsätta därför att svårigheterna att komma i stegserie sju, åtta och nio var för höga. Därför har vi tagit fram nya breddserier som bryter av svårighetskurvan men man kan ändå fortsätta och tycka det är roligt att träna och tävla inom den mellansvenska regionen.
Åskag pratar även om en kultur där hon inte vågade säga om hon var skadad eller sjuk.
– Jag har svårt att kommentera det utan att kunna gå in på de enskilda fallen. Vi har jobbat med kulturen och glädjen. Vi har fokuserat på de mjuka bitarna, vi har varit väldigt duktiga på gymnastik och gymnastikrörelsen men vi har också fokuserat på "hur ska man kommunicera?", "hur ska man ta hand om ledare?", "hur ska man ta hand om ungdomarna?" En av de åtgärder vi gjorde redan 2015 var att vi anställde Meta Halldén, hon är pedagog och förskollärare, för att jobba med just ledarutvecklingen. Hon har också varit alla barns öron och hon är lite av föreningens mamma. Sen kör vi utbildning för ledare både med Sisu och Svenska Gymnastikförbundet, säger Bobby J Berger.
Han säger också att EGF stärkt organisationen på flera håll och bland annat plockat in en före detta elitgymnast med "en mycket omtyckt och mjuk framtoning". Klubben vill också utveckla ett ungdomsråd och en barnombudsman är annat som finns.
– Jag skulle vilja säga att vi idag är mycket mycket mer lyhörda än för tio år sedan. Vi är extremt stolta över vår förening och jag skulle vilja tacka gymnaster, ledare, anställda och föräldrar för att de varit med och utvecklat EGF till vad det är idag.