Året var 1998. Närmare bestämt den 14 februari och inomhus-SM i friidrott gick för första gången av stapeln i den då tre år gamla Munktellarenan i Eskilstuna.
På plats fanns den då 19-åriga Vala Flosadóttir. Isländskan hade kommit till Sverige fem år tidigare som 14-åring och stavhopp hade hon då aldrig testat.
– Jag var duktig i höjdhopp och hade provat på många grenar innan jag kom till Sverige. Stavhopp blev en utmaning. Det är en väldigt teknisk gren där man inte blir bra direkt, utan det ligger extremt många timmar bakom.
Vala tog sig snabbt upp bland världseliten och i tyska Bielefeld, en vecka innan SM i Eskilstuna, slog hon till med 4,42 vilket innebar nytt inomhusvärldsrekord. Med det i ryggen anlände hon till Munktellarenan för att tävla om medaljerna. Som utländsk medborgare får man nämligen vara med på inomhus-SM, dock inte utomhus.
Strax innan hoppstart meddelade speakern något som kan knäcka även den bästa idrottaren. Tjeckiskan Daniela Bartova hade tidigare samma dag slagit Valas en vecka gamla världsrekord med en centimeter, 4,43.
– Det hade faktiskt en taggande effekt på mig. Istället för att gå runt och deppa så tänkte jag, nu ska jag ut och slå hennes hopp.
Vala, som fyllde 20 år dagen efter, tävlade då för Malmö AI och stod tidigt som segrare i tävlingen och beslutade sig för att försöka ta tillbaka sitt "stulna" inomhusvärldsrekord. Det femtiotal åskådare som hade dröjt sig kvar i arenan fick se Vala riva första försöket på 4,44.
– Det var ju ingen fullpackad arena direkt men de som var där hejade på. Och bättre spänning kunde de ju knappast få, säger Vala.
I det andra försöket gled hon över och den darrande ribban låg kvar längst ut på sprintarna.
– Den känslan kommer jag ihåg. Det var så skönt att glida över och verkligen kunna svara mot tjeckiskan direkt.
Två år efter kvällen i Munktellarenan tog Vala ett OS-brons för Island i Sidney 2000 med höjden 4,50 vilket blev hennes bästa hopp i karriären. En medalj som för övrigt är en av totalt fyra olympiska friidrottsmedaljer för önationen.
Islänningar har en tendens att bli en aning fanatiska över sina idrottare. Är du en kändis på ön?
– Ja, där vet alla vem jag är. Vi är ju trots allt bara drygt 330 000 invånare, och alla Islänningar är väldigt stolta över sina idrottare.
Idag bor Vala i Lund och arbetar som sjukgymnast. 2018 disputerade den 40-åriga isländskan i klinisk medicin med inriktning på knäskador.
Hur ser din relation med friidrott ut idag?
– Jag befinner mig på den andra sidan så att säga då jag är involverad i IFK Lund. Under åren har jag fått flera tränarförfrågningar men jag känner inte att jag har den tiden. Annars följer jag friidrotten på avstånd och har koll på stjärnorna.
Nu, 20 år efter världsrekordet, återvänder Vala till Eskilstuna för första gången sedan den där februarikvällen 1998. Även denna gång är det ett svenskt mästerskap som är anledningen.
– Jag ska dela ut medaljerna till stavhopparna under friidrotts-SM. Det känns väldigt hedrande. Det är många duktiga hoppare som är med. Vi får se om det dyker upp några gamla minnen.
Hur skulle du ranka världsrekordet i Munktellarenan bland dina övriga framgångar?
– Det ligger ju i toppen helt klart. Jag har tagit en OS-, en VM- och två EM-medaljer samt slagit två världsrekord. Jag skulle säga att rekordet i Eskilstuna ligger topp fyra på listan.