AFC bjöd sannerligen på trevlig fotboll och jag tror ingen protesterat om hemmalaget vunnit. Samtidigt ska vi kanske inte gapa över för mycket.
ÖSK hade ju faktiskt kunnat få två straffar - och AFC en. Men domare Al-Hakim blåste inte vid något av tillfällena.
2-2 som sagt och det var en riktigt en kul match. Dessutom var det precis som när AFC spelade mot Degerfors i höstas ett härligt tryck.
Eskilstunaborna håller verkligen på sitt nya lag.Oavsett vad den handfull gnällspikar som är emot tycker och tänker om det.
Första halvlek blev mållös.Men det var hemmalaget som dominerade ganska stort.
Speciellt briljerade förre örebroaren Daniel Björnquist på sin ytterbacksplats.Han följde med i anfallsvåg efter anfallsvåg. Och varje gång blev det farligt.
I andra mattades Björnquists offensiv något men då tog andra över.
AFC ledde två gånger. Och tappade vid båda tillfällena. Vilket känns lite onödigt.
Tycker nämligen laget blev alldeles för passivt efter 1-0. Att backa hem och spela på ledningar är svårt. Vilket Örebro och gästernas Eskilstunakille Filip Rogic utnyttjade skoningslöst.
AFC pockade nu sin första allsvenska pinne. Det lär bli fler.
Tycker nämligen att Pelle Olsson fick till det bra med några justeringar en bit in i andra halvlek. Det var då han lyfte fram offensivt skicklige men ack så defensivt svage Jernade Meade på mitten och skickade Omar Eddahri upp i anfallet.
På backplats kom georgiern Zoutab Tsikaridza in och det är en kille som inte lägger fingrarna emellan. Har sett honom på träningar och då smäller det bra. När han har fullt matchtempo känns han gjuten från start.
Till sist: Vi ska inte glömma Mohamed Buya Turay. Där har AFC en härlig måltjuv som kan hamna riktigt högt i skytteligan.
Låt vara att gästerna var givmilda vid båda målen. Men Buya var där. Vilket är det som räknas.
Härnäst väntar nu IFK Göteborg borta på annandag påsk. Kanske kan AFC åka ner och skrälla till sig en pinne.
Omöjligt är det inte.