Forna försvarsklippor och nyblivna grannar. "Jimmy har ju pool, sånt väger tungt", säger Richard. "Vi räknar med lite barnvakt", kontrar Jimmy.
Det har gått fyra år sedan Richard Blank, 30 år gammal, lade handbollsskorna på hyllan. Den tio år äldre Jimmy Jansson lade av fem år tidigare, även om han gjorde en kort comeback året därpå. Han minns känslan när han såg sin första match i Eskilstuna i slutet av 90-talet. Sporthallen kokade och den 22-årige stockholmaren kände direkt att han hittat hem.
– Hemma var det ingen som brydde sig om handboll, här var det knökfullt i hallen. Det var sånt intresse och stämningen var elektrisk. Jag kände bara att shit – det vore guld att få spela här.
Det dröjde inte länge innan han skrev på för Guif och förblev, utöver ett kort gästspel i Djurgården, klubben trogen karriären ut. Tre år senare, 2001, tog sig laget till final mot suveränen Redbergslid. Göteborgslaget vann matchserien med 2–1. Guifs vinst kom på hemmaplan och i publikhavet stod en 15-årig Richard Blank och drömde stort.
– Minns du den matchen, Richard?
Vi har slagit oss ned på terrassen bakom Jimmy Janssons hus. Dottern Astrid hoppar bomben i poolen, solen gassar och Richard Blank har knallat över från det nyinköpta huset alldeles intill. "Blankens" svar kommer omedelbart.
– Men snälla. Jag har spelat i Guif hela livet, var i sporthallen första gången när jag var två veckor gammal. Det är klart att jag minns.
Tre år senare debuterade den lovande mittsexan i elitserien och resten är, som det heter, historia. I det lag som tog sig till final både 2009 och 2011 bildade de båda försvarsgeneralerna ett fruktat mittlås. Vad gäller minnesvärda ögonblick i karriären sticker en match ut för båda två.
– Semifinal fem mot Sävehof borta 2009. Fem, sex busslaster med fans från Eskilstuna tar över hela hallen. Det känns som att vi har hemmaplan. Vi vinner, med hur mycket minns jag inte, och när vi har duschat har fansen bildat två led mellan hallen och bussen och står och applåderar när vi passerar, säger Richard och får en instämmande blick från Jimmy:
– Nu får jag ståpäls, säger han och stryker sig över armen.
Numera har de båda trotjänarna bytt omklädningsrum och handbollsklister mot civila karriärer, villa och barn. Jimmy arbetar som socialpedagog och Richard som logistikchef. Sedan en knapp månad tillbaka är de alltså återförenade – i ett idylliskt villakvarter i Mälarbaden. Jimmy har bott i området i flera år med sin familj. När Richard och frun Sara fick syn på grannhuset på Hemnet fastnade de direkt. Att det råkade bli bredvid den forne kollegan var en slump.
Richard Blank och Jimmy Jansson när det begav sig. Här i en match mot Alingsås 2010.
– Men Jimmy har ju pool. Sånt väger tungt, säger han skämtsamt.
Gamla minnen att skrocka åt finns det gott om. Som kvalserien mot Irsta Västerås 2007 som omgärdats av ihärdiga rykten om en läggmatch i bortamötet för att få till stånd en extra hemmamatch av ekonomiska skäl. Detta efter en matchserie med slutsiffrorna 38–19, 24–25, 41–18 i Guifs favör.
Ni dementerar det ryktet?
– Inga kommentarer, säger Jimmy med glimten i ögat.
Minnena är många och känslorna för klubben förblir starka. Någon längtan tillbaka till handbollsplanen har dock aldrig funnits, varken för Jimmy eller Richard som i dagarna fyllde 34.
– Jag har aldrig ångrat mig. Handboll är kul, men man måste vara där både fysiskt och mentalt. Det som är skönt är att jag varken blev petad eller slutade på grund av skada utan att jag fick sluta på mina villkor.
– Det var likadant för mig. Du lever handboll tjugofyra-sju i en sån här stad. Det var därför jag flyttade hit, säger Jimmy som utöver arbetet som socialpedagog tränar Guifs flickor födda -07.
Richard Blanks hus till vänster och Jimmy Janssons till höger. Än så länge är grannsämjan god. "Det skulle väl vara om de får det riktigt fint i trädgården. Då kanske min fru blir avis", säger Jimmy.
Några större tränarambitioner döljer sig dock inte därunder. Däremot en djup kärlek till klubben och ett engagemang för ungdomshandbollen, inte minst på tjejsidan.
– Jag har fått så otroligt mycket av klubben, så nu känner jag att jag verkligen vill betala tillbaka. För mig som har två döttrar så blir det naturligt att känna lite extra för tjejerna. Det har varit lite upp och ner, men nu tycker jag att klubben satsat bättre på damsidan. Förhoppningsvis tar vi steget upp till elitserien inom några år och kan fylla på med egna tjejer underifrån på samma sätt som vi har gjort på killsidan. Det brinner jag för.
Vad saknar ni med handbollen?
– Det där sköna pirret i kroppen precis innan man ska springa in på plan för att spela match, säger Richard.
– Att vinna med vänner man sliter för varje dag. Och den inramning som fanns i gamla sporthallen. Den var helt sjuk. Jag har spelat på ganska många arenor i Sverige, men jag kan inte minnas någon som varit i närheten. Den atmosfären är något jag alltid kommer ha med mig. Det kommer de aldrig få uppleva i Stiga, hur bra det än blir, säger Jimmy.
Jimmy Jansson är som bekant inte ensam om sitt namn i hemstaden. Där finns den tidigare speedwayföraren och numera lagledaren för Smederna, liksom kommunstyrelsens starke man. Mycket att hålla reda på, vilket den här textens ena huvudperson blivit varse ett flertal gånger.
Åren efter han lade skorna på hyllan syntes Jimmy Jansson ofta i röda havet på Guifs matcher. Här under den första semifinalen mot Kristianstad på hemmaplan 2012.
– Det händer hela tiden att jag blandas ihop med de andra. Ofta är det någon som mejlar eller ringer fel, och egentligen söker politikern. Jag har även missat massa möten där mejl till mig har gått till honom. Det roligaste är när personer kommer fram till mig och säger att de har röstat på mig. Det har jag sagt till politikern också, att jag har några röster där, säger Jimmy Jansson, skrattar, och fortsätter:
– En gång var det någon mormor på skolan som kom fram till mig och sa att "jag har röstat på dig, men jag förstår inte hur du hinner – du spelar handboll, jobbar och har barn – och så är du politiker också".
Får han aldrig för sig att svara som politikern, undrar du – och jag.
– Jo, det har hänt. En gång svarade jag på ett mejl och föreslog att man skulle bygga tak på Tunavallen och göra om den till en handbollsarena.