Vi når Gunilla på telefon tidigare under veckan, men något vettigt samtal går inte att genomföra då det susar och viner något förskräckligt i luren.
– Jag är ute på power walk och det blåser rätt rejält. Jag hör av mig på det här numret om en halvtimme, säger den kvinnliga rösten glatt.
När vi hörs igen visar det sig att Gunilla är en mycket flitig motionär.
– Under många år har jag gått upp klockan fyra på morgonen och tagit en löprunda innan jag åkt till jobbet, berättar hon.
Hela sista veckan ägnade sig Gunilla åt att säga hej åt arbetskamraterna och inte minst, rensa på kontoret.
– Det hinner samlas en del grejer på 16 år, konstaterar hon.
Hur känns det att sluta?
– Känslosamt och vemodigt, men samtidigt är det en lättnad. Jag började tänka på det här redan i somras och viljan efter att göra något annat växte sig allt starkare. Jag fyller 50 i höst, det var dags för något nytt och jag har nya utmaningar i sikte. Dessutom är det ytterligare en stor omorganisation på gång på förbundet och då passar det bra att sluta.
– Jag har haft ett toppenjobb med bra lön, men livskvaliteten har blivit lidande. Mitt liv handlade nästan uteslutande om att jobba, sova och resa – jag har suttit i bilen cirka fem timmar om dagen och alla pendlarmil har tärt kraftigt på mig, fortsätter Gunilla som dessutom är relativt nybliven farmor.
Blev det någon rejäl avtackning?
– Inte än, men det lär bli något – vi får väl se när och hur.
Vad händer för dig nu rent yrkesmässigt?
– Det är saker på gång, men exakt vad det är kan jag inte säga i dagsläget. Ni får veta mer inom kort.
Är det något fotbollsrelaterat?
– Jag vill jobba vidare med fotboll, men inte på heltid. Jag kommer att engagera mig inom fotbollen på något sätt, men vi får ta det senare.
Lycka till fram till dess då!
– Tack så mycket.