Iförd Guifs röda tröja, signerad av både dam- och herrspelare, med sönerna Robert och Niclas vid sin sida förlorade Olle Andersson kampen mot cancern i sin säng på Trumslagargården. Men han dog på något sätt som en vinnare. "Alla" visste vem Olle var och han fick leva det liv i idrottens tjänst som han önskade. Flera hundra handbolls- och fotbollsspelare och en hel hög med tränare, både nuvarande och tidigare, har någon form av relation till honom.
– Utan Guif tror jag inte att han blivit 75 år. Det var pappas liv. Hans barnbarn på brorsans sida trodde på allvar att han bodde i Sporthallen. Nu när han varit sjuk har vi insett hur mycket han betytt för många, det har varit en strid ström med folk som hälsat på honom. Och han sken upp varje gång någon kom. Han var en social människa som fick folk att må bra, säger Robert Alsterklev.
– På morgonen innan han gick bort var han väldigt lugn och hade frågat om han fick ta på sig Guiftröjan som hängde på väggen.
Olle var "blåtopp" från början och Robert tror att han lirade pojkfotboll för IFK Eskilstuna. Pappa Andersson blev sedan ledare för sina söner i både City och Guif. Men det var framförallt för jobbet i Östermalms IS och senare Guif som han är ihågkommen.
– Olle var en jätteprofil och obeskrivligt nyttig för flera föreningar. Han jobbade i det tysta och var den typ av eldsjäl som är sällsynt i dag. Han var även fantastiskt snäll och det finns så många berättelser om honom, säger Christer Johansson som lärde känna Andersson för 30 år sedan i ÖIS.
– Vi har varit på fantastiska resor till England med Östermalm. Vi var rumskamrater och jag har aldrig träffat en person som snarkat högre. Han överröstade till och med tunnelbanan i London. På en resa gick han in i en lyktstolpe. När vi sedan skulle flyga hem blev det problem vid incheckningen. Det stod Olof i passet men han kallades ju bara för Olle vilket stod på biljetten. Det blev inte bättre av att han stod där med en jätteblåtira på ena ögat. Men till slut fick vi med oss honom hem (skratt).
Damlagets Jessica Dickfors, som spelat i Guif under tio år, minns också Olle med värme.
– Han har alltid varit där och ställt upp. Han har skällt ut personal på McDonald's, glömt strumpor och matchkläder. Man visste aldrig om allt var med och han drog alltid någon fräckis. Men det jag saknar mest är kramen ... det blir tomt utan honom, säger Jessica.
– Jag glömmer aldrig när han skulle skjutsa mig till Sophiahemmet. Jag fick fråga flera gånger om han var vaken ... han körde som en galning (skratt).
Herrlagets Herdeiro Lucau stämmer in i hyllningskören.
– Det var Guifs stora ikon och han har alltid varit där. Det är trist och jag är väldigt ledsen över det som hänt, det är svårt att finna ord. Olle var en person med stort hjärta som kommer att vara saknad, säger "Loke".
Under tisdagskvällens ligamatch borta mot Varberg spelar Guif med sorgband.
– Vi ska göra vårt bästa för att vinna för Olles skull, säger Lucau.
I Östermalms matchprogram fanns en stående punkt under flera säsonger – Olles drinktips.
– Det var populärt även om man kanske inte ska blanda ihop idrott och alkohol. Men Olle gillade att ta en drink, säger Christer Johansson.
Claes Nyman är kanske den som var Olles allra närmaste vän. Classe blev också den siste, förutom familjen, som träffade Olle. Bara ett par timmar innan han gick bort.
– En oerhört omtänksam, hjälpsam och snäll person. Han var världsberömd i hela handbolls-Eskilstuna och även i andra delar av landet, allas vår Guif-Olle, säger Nyman och fortsätter:
– Vi coachade Guifs 73-lag ihop med Per-Arne Dahlqvist. I laget var Niclas och Robert tongivande. Även 78-laget var Olle med och ledde under ett par år. Han har även hjälpt mig i Partille Cup och jag tror vi var där 25 år i rad med eller utan lag. Olle var även med och startade Guifs minicup och som mest lockade turneringen 87 lag.
Nyman har förstås hur många minnen som helst och han berättar om hur han och Olle la massor av timmar på att måla linjer i Assahallen sedan Guif tagit över den. Detta efter att först ha åkt runt till flera målerifirmor för att få rätt färg.
– Så det var blandade känslor när golvet skulle brytas upp, "våra fina linjer". När Olle fyllde jämnt åkte jag ut och hämtade en bit av golvet som vi handmålat med blå linje och gav honom, säger Classe som även minns sitt första möte med Olle.
– Det var på Folket Cup. Jag såg en yngre herre som låg på alla fyra och skrek sig hes, ja han var i och för sig hes redan då, för sitt lag och visade ett enormt engagemang. Det var en glad gamäng. Sedan blev vi goda vänner
Robert Alsterklev minns också sin far som en stor föreningsmänniska.
– Jag delar det som många andra gör, att han var en del av Sporthallen. När Janne Ekman gick igenom taktiken åkte Olle och hämtade bananer. Det var så det var och det var väl kanske tur att det inte var tvärtom, säger Robban och skrattar.
Olle Andersson blev 75 år. Han sörjs närmast av tvillingsönerna Robert och Niclas med familjer, dottern Susanne som bor i Norge och massor av idrottsvänner. Och ingen av dem skulle nog bli förvånad om Olle står där i sin himmel på en trappa till en sporthall av guld med en cigg i ena handen och en drink i den andra.