Vid vår efterlysning av gamla idrottshjältar var det relativt få kvinnor som föreslogs, men Inga Brehmers namn dök upp vid flera tillfällen och vi kontaktade givetvis den forna bordtennisvirtuosen för att få till en träff.
Och jo då – vi får ett jakande svar.
Kaffet är nybryggt och såväl wienerbröd som hembakta daimkakor står på köksbordet när jag tittar in hos Inga i hennes trivsamma lägenhet mitt i Eskilstuna en solig förmiddag i början av april.
Vi träffades faktiskt i ett liknande sammanhang för 16 år sedan och medan jag har gubbat till mig ordentligt sedan dess är det som om tiden stått stilla för Inga – hon är lika fin, pigg och glad som jag minns henne från då.
– Jag har vrickat foten, men annars är det toppenbra. Jag åker till Turkiet med min svägerska på lördag och i maj sticker jag och en väninna till Österrika, närmast kvittrar hon fram.
– I Österrike ska vi springa i alperna och bada i varma källor, tillägger hon och skrattar glatt.
Inga växte i huvudsak upp i Nyfors och var mittenbarn i en syskonskara på fem.
– Jag var nio år när pappa dog i en cykelolycka på Västeråsvägen, men vår mamma Olga var en fantastisk kvinna och såg till att vi barn hade det bra. Hon var sömmerska och sydde på nätterna. Det var inget överflöd där hemma, men det fanns alltid mat på faten så det gick ingen nöd på oss, intygar Inga.
En dag kom storebror Rikard hem med två pingisrack, ett nät och en boll – där och då föddes hans systers stora intresse för sporten.
– Vi spelade pingis på matsalsbordet och jag tyckte det var roligt direkt. Jag hade väl en viss talang för det, men jag började inte spela på allvar förrän jag började på Telegrafverket i 17-årsåldern, säger Inga.
Hon tävlade för Telegrafverket fram till att IK City startade en damsektion i bordtennis i slutet av 40-talet.
– Vi hade en lokal med sju-åtta bord i Fuxenhuset och där tränade även Guifs pingisspelare. Jag spelade i damlaget, men även i herrarnas B-lag, säger Inga.
Var ni många tjejer i klubben?
– Nej, men vi blev i alla fall fyra mot slutet när vi värvade Gullevi Alvermo från Guif.
Höll du på med fler sporter som ung?
– Jag var duktig i löpning och hade skolrekordet på 60 meter. Hade jag varit ung i dag hade jag satsat på fotboll – det fanns ju inte damfotboll på min tid.
I början av 50-talet slog Inga igenom ordentligt och blev svensk mästare i singel både 1951 och 1952 då hon samtidigt var given i landslaget.
– Under en av de säsongerna vann jag alla matcher och turneringar jag ställde upp i, säger Inga och ser lite småstolt ut.
Hon tog även tre nordiska guld, fyra SM-guld i dubbel och tre i mixeddubbel.
1948 var Inga med i det svenska VM-laget i Stockholm och fem år senare var hon med i VM i rumänska Bukarest.
– I Stockholm var jag mest med för att se och lära, men i Bukarest spelade jag. Min främsta prestation där var när jag tog ett set av världsmästarinnan Trudi Pritzi från Österrike – det var stort.
Du var Sveriges bästa kvinna i bordtennis – hur kändes det?
– Jag vet inte om jag tyckte det var så märkvärdigt då, men i dag känns det bra.
I landslaget spelade Inga mixeddubbel med Bengt Grive och i VM-laget 1953 var legendaren Tage Flisberg en av de svenska spelarna.
– Förutom den där setvinsten minns jag mest fattigdomen som rådde i Rumänien på den tiden. Det låg folk på tidningspapper ute på gatorna, det var hemskt att se, säger Inga.
Du fick din dotter Annika 1953 – slutade du med pingis efter det?
– Nej då, jag höll på några år in på 60-talet och tog mitt sista SM-guld 1958.
Var du en igenkänd stjärna på Eskilstunas gator på din tid?
– Ja det var jag nog. Fast folk känner fortfarande igen mig, i alla fall en del ur den äldre generationen.
Blev du rik på din sport?
– Nej du, inte på pengar i alla fall – vi fick betala i stort sett allt själva. När vi åkte till VM i Rumänien fick vi spelare stå för halva kostnaden, men landslagströjan fick vi i alla fall...
Under sin aktiva tid var Iris Samberg från Råå en av Ingas flitigaste både med- och motspelare.
– Vi möttes ett otal gånger i olika tävlingar och vann även fyra SM ihop i dubbel. Iris bor i Helsingborg och vi har fortfarande regelbunden telefonkontakt, säger Inga som numera håller formen genom att cykla några kilometer per dag på sin motionshoj.
Ingas lillebror Nils "Nicke" Bergström var också en bordtennisspelare av rang och blev sedermera vicepresident i Internationella Bordtennisförbundet varför storasyster fick uppleva fyra olympiska spel på plats.
– Fantastiska upplevelser i Sydney, Aten, Peking och London – tänk dig själv att sitta på läktaren och se Holm, Klüft och Olsson ta OS-guld i Aten, säger Inga och ler med hela ansiktet.
Maken Kaj träffade Inga på Statt redan 1944.
– Det var i samband med Eskilstuna-Kurirens luciatävling – jag var en av tärnorna och Kaj och jag träffades på luciabalen, säger Inga och visar ett foto från tilldragelsen.
Anno 2013 lämnade såväl Kaj som lillebror Nicke jordelivet.
– Ett hemskt år, det var svårt och som jag sörjde, säger Inga.
Inför vårt möte har hon tagit fram en del klipp, foton och annat från när det begav sig och hon visar bland annat upp spelschemat från SM som avgjordes i Västerås 1952. Som förstaseedad står Ingas namn högst upp bland de 62 på startlistan och att hon höll för favorittrycket och vann kan man se längst ut till höger på samma schema.
– Det här märket fick jag när jag blev bordtennisens första kvinnliga "Stora grabb" – de var tvungna att byta namn till elitmärke på utmärkelsen då de tyckte att stor grabb lät lite konstigt, säger Inga och berättar att hon även fick en guldklocka från Eskilstuna-Kuriren 1952 för Årets idrottsprestation i staden
Du fyller 90 år till sommaren – hur känns det?
– Bara bra, det blir lugnt firande med de närmaste. Men sådant där brukar Annika fixa.
Har du haft ett bra liv Inga?
– Ja du, mycket bra – vilken fantastisk resa jag har gjort. Och jag hoppas att det är en bit kvar – jag planerar fortfarande för framtiden...
Ja just det – jag måste ju fråga efter din styrka som bordtennisspelare?
– Jag var offensiv och hade en riktigt bra forehand. Dessutom var jag vänsterhänt och jag tror att jag ofta hade fördel av det. Iris var defensiv och det gjorde att våra matcher ofta blev väldigt bra.
Och du vann väl de flesta mot henne?
– Jo så var det allt.
Kan du fortfarande spela pingis?
– Ja, det borde jag väl kunna, men det var länge sedan jag spelade nu. Vi får väl ta en match när jag är bättre i knät.
Ja det vore något det – tänk vilken skrytmåns jag skulle bli om jag lyckades besegra en niofaldig svensk mästare...