"Det känns fantastiskt", säger Robert Andersson om medaljsuccén. Här syns han jubla tillsammans med de svenska bowlarna.
Eskilstunasonen har några hektiska månader bakom sig. Nu är Andersson – som är förbundskapten för flera av de svenska bowlinglandslagen – tillbaka i sin hemstad.
– Det har varit ganska tuffa månader, så det är skönt att vara hemma, säger han.
På dam-EM i franska Wittelsheim i juni blev det stor succé. Sverige tog fyra guld och totalt åtta medaljer och blev med det bästa nation i mästerskapet.
– Det är fantastiskt kul. Vi följde upp ett väldigt bra dam-EM för två år sedan i Ålborg, men här lyckades vi både bli bästa land på medaljlistan – och vinna lagdistansen – så det kändes verkligen som att vi var det bästa landet.
Det var inte nog med det.
I juli spelades U21-VM i sydkoreanska Incheon. Och där fortsatte succén.
– De är ju lite olika. I dam-EM är det flera distanser. Där kör man både individuellt, tvåmanna, tremanna och femmanna medan det är lite färre i juniorlagen. Det är även fler länder på VM så det blev tre medaljer och vi blev näst bästa nation efter Tyskland.
Men näst bästa nation går inte av för hackor det heller.
– Nej, det är jättebra det också, säger den stolta förbundskaptenen.
På väg hem från Sydkorea mellanlandade landslaget i Finland. Då blev Robert Andersson stoppad – i säkerhetskontrollen.
– De tyckte väl att jag hade konstiga objekt i väskan som visade sig vara våra medaljer. Och det som var lite roligt var att tulltjänstemannen sa "oj, vad häftigt. Grattis, jag har aldrig sett sådana här innan", och så stod jag bredvid Finlands förbundskapten, så det tyckte jag var lite roligt, säger Robert och skrattar.
Då fick de sig en liten pik där, Finland?
– Ja, det fick de.
Robert Andersson och det svenska U21-landslaget under mästerskapet i Sydkorea.
Han är förbundskapten för herrlandslaget, damlandslaget, U21-landslaget – och i september förra året tog han även över juniorlandslaget.
Men nu har det blivit för mycket.
– Egentligen hoppade jag bara in ett år för juniorlandslaget, så där har jag backat ur. Och jag kommer efter årets slut även att backa ur U21-landslaget för jag måste ägna mig åt bara de två vuxna landslagen – och de projekten.
– Det är det som gjort att det varit ganska tuffa sju månader. Jag har varit på tolv större resor under den tiden och det är både tufft att vara borta så mycket från familjen, men det är också tufft att ha all energi man behöver för varje mästerskap man åker på. Det blir bättre att ta det lite lugnare.