Det var Lucia 2012 allt startade. Håkan hade passerat 130-strecket på vågen och var på god väg mot 140.
– Jag sa till mina barn: Jag får inte backa nu, jag måste göra något. säger Håkan.
Våren därefter startade han på Sunlights egen variant av Biggest Loser. Håkan tränade konstant under tre månader, 55–60 pass, och gick ned 12–13 kilo.
– Det var en vår med konstant träningsvärk. Jag kunde konstigt nog inte sova utan kände mig konstant uppspeedad, säger han.
Men chockstarten gjorde att Håkan fortsatte att träna av bara farten. Han berättar stolt att han sedan dess inte har haft mer än ett par träningsfria veckor.
– Det går inte att göra en förändring med ren vilja. Man måste hitta något som man tycker är kul att hålla på med – och jag tyckte att träningen är rolig. Jag kanske inte ser fram emot alla pass, men det känns bra efteråt.
Du är vd för ett företag, har familj och troligtvis inte mycket fritid, hur har du hunnit med träningen också?
– Min familj har hjälpt till så att den blir av och sen är det så att det som är roligt också blir gjort.
Den regelbundna träningen gjorde att Håkan fick tillbaka känslan av att bli "flåstrött" som han kallar det.
– Det var en liten återkoppling till fotbollstiden. Jag var en inte så framgångsrik målvakt i Råby på 80-talet.
Håkan gillade i varje fall de uppstyrda träningspassen där han fick varierad träning utan att behöva planera på vad han skulle göra. Under hösten började han i SN:s hälsobloggare, Fia Larzons Morgonklubb.
– Det var en nivå jag gillade. Att hitta på egna pass är jättesvårt. Det är lätt att man tränar på samma sätt hela tiden.
Efter ett år hade alltså Håkan ändrat sitt liv. Han åt bättre, drack mindre och tränade mycket mer än när han låg på soffan. Det var då han fick en hjärtinfarkt.
– Det var en februarinatt 2014. Jag hade tränat på kvällen så jag trodde det var en sträckning när jag började få ont. Jag rullade runt lite i sängen för att hitta en skönare ställning men det hjälpte inte. Till slut fick min sambo ringa efter ambulansen.
– Det kändes så oförskyllt, men läkaren sa att 25 års misskötsel av kroppen inte kan fixas på ett år. Ett kärl som det tar tvärstopp i kan inte tränas bättre.
Men träningen i sig gjorde att den vänstra delen av hjärtat byggde nya artärer för att syresätta blodet då det tog stopp i den högra delen.
– Det kunde ha slutat där. Det var verkligen motivation, eller rättare sagt hotivation, för mig att fortsätta träna.
En och en halv vecka senare satt Håkan återigen på cykeln och under det året klarade han bland annat av Tjurruset.
– Utan att ha sprungit en mil på 25 år. Men vilken adrenalinkick jag fick efter det, säger han.
Håkan har hela tiden satt upp lite mål framför sig. Första var det 110 kilos-strecket han ville under, sedan var det "Going for Gretzky" – det vill säga nå hockeystjärnan Wayne Gretzkys tröjnummer, 99, på vågen. Nu är det Halmstad Throwdown 2017 som hägrar, en crossfittävling.
Håkan och tre andra medelålders herrar – Christer Fröjd, Johan Isaksson och Magnus Andersson – träffades på Sörmlandskustens crossfit. Det var där de såg lappen om tävlingen och vad som krävdes för att nå dit.
– Och det fanns saker som vi absolut inte klarade av. Svårast var de gymnastiska övningarna, men nu ett år senare kan vi klara av alla punkter. Vi har inga ambitioner att vinna och det kommer kanske att se roligt ut med fyra gubbar i 55-årsåldern som gör crossfitdebut, men det ska bli kul.
Nu väger Håkan runt 100 kilo. Han går inte längre ned i vikt, men ser förändringar i bland annat antalet hål i svångremmen.
– Och det här har jag gjort utan att försaka något. Jag dricker fortfarande bärs, äter fortfarande det som jag gjorde tidigare, kanske inte lika mycket eller lika ofta, men ändå.
– Jag tar mindre portioner nu och ett tag registrerade jag allt jag åt och lät Fia, min hälsocoach gå igenom allt. Det gjorde att man var extra försiktig. Man ville ju inte tala om för henne att man stoppat i sig två chokladkakor på vägen hem från Stockholm.
Vad är det bästa tips?
– Man ska inte ha för bråttom. Att ändra en vana tar tid så det får ta den tid det tar. Jag har aldrig satt någon tidsgräns. Och en annan sak, framgång motiverar.