Urklipp från tiden när Dennis Norlin var firad bordtennisstjärna i Eskilstuna.
På 70-talet var han firad stjärna i den allsvenska bordtennisklubben Linden, numera Eskilstuna BTK, och vann då mot en av världens bästa inom sporten – Kjell "Hammaren" Johansson. Fem decennier senare, mitt under pandemin förra året, gjorde den då 71-årige Dennis Norlin något som han ändå rankar snäppet högre.
Genom en fiktiv resa tog han sig på cykel mellan Smygehuk längst ner i söder till Karesuando längst upp i norr.
Dennis Norlin har faktiskt hunnit fylla 72 år men är inte klar på något sätt med att finna kickar i livet.
– Jag ville förvilla hjärnan på något sätt och flytta tankarna från det tråkiga och enformiga under pandemin till något vettigt. Jag är ju inte någon genuin cyklist men jag vet vad hård träning är. Även om jag varit ute på cykel en del de senaste fem åren, har jag inga Vätternrundor eller något sånt i bagaget. Men just kicken att göra en sådan här grej kändes otroligt bra.
– Jag har inte gjort något sånt här tidigare utan fick bara för mig en dag att jag skulle göra en fiktiv resa. Ibland måste du ut på den där slaka linan och dansa lite grann, säger han och skrattar.
Den fiktiva resan mellan Smygehuk och Karesuando, som mäter 193 mil, började i maj förra året och gjordes mestadels längs vägarna kring Sundbyholm, Fogdö och Vansö. Men det blev faktiskt lite mer därtill – drygt 275 mil.
– Jag följde sajten Google Maps och den tog mig uppåt i landet och via kartan stötte jag på olika platser och städer vilket gjorde att jag även läste på lite om dem. Så det blev lite som en geografilektion och det var rätt intressant.
72-årige Dennis Norlin, tidigare firad bordtennisstjärna i Eskilstuna på 70-talet, cyklade 275 mil under pandemin förra året.
Allt detta försiggick under hela förra sommaren och när han hade tagit sig 170 mil föreslog en god vän till Dennis: "Du kan ju inte göra hela resan fiktivt, du måste göra någon sträcka på riktigt".
Sagt och gjort, då smittspridningen var rätt låg i augusti förra året följde Dennis sin gode väns idé. Han skruvade ner sin cykel, stoppade ner den i en kartong och tog nattåget upp till Gällivare. Därifrån cyklade han de återstående 23 milen till, den lilla tätorten i Kiruna kommun, Karesuando som sedan 1809 utgör gränsen mellan Sverige och Finland.
– Jag delade upp de sista milen i två bitar. Först cyklade jag mellan Gällivare och den före detta samebyn Vittangi där jag övernattade i en halvt förfallen stugby. Nästa morgon satte jag mig på cykeln och tog mig upp till Karesuando. Jag stötte på en del vägbyggen men jag hade gott om tid och cyklade i mitt vanliga tempo, säger Dennis med ett leende.
Jag gissar att lokaltidningen där uppe mötte dig när du kom fram till Karesuando?
– (Skratt) Nä, det kom ingen. De är väl lite mer återhållsamma där uppe.
Hela resan var, som Dennis uttrycker det, ett test för hans självförtroende och hur mycket han skulle våga.
– Jag gjorde allt själv så jag var ju tvungen att fixa det. När jag var klar var det sannerligen en euforisk känsla så jag ringde några av mina vänner och berättade om nyheten om att jag hade nått mitt mål. Det var verkligen några roliga samtal, säger Dennis och blir lite glansig i ögonen.
– Jag kan tycka att man ofta har en alldeles för trygg och säker tillvaro som också tenderar att bli i det tråkigaste laget. I den senare delen av livet funderar du säkert mer på hur du ska använda din tid, för det är väl ingen som bara vill att tiden ska gå och att det inte ska innehålla någon kvalité?
Dennis Norlin hoppas att han kan locka andra till att göra liknande resor i livet. "Ibland måste du ut på den där slaka linan och dansa lite grann", säger han och skrattar.
På frågan om han minns något ögonblick lite extra under resan, är svaret givet.
Mitt ute i ödemarken dök det upp ett bageri i Poultikasvaara.
– Jag var ju tvungen att stanna och det brödet, det smakade extra gott kan jag lova. Det var så gott att jag var tvungen att nypa mig i armen.
Men under hela den här resan måste du väl ha funderat på vilket som är ditt nästa resmål?
– Den tanken har dykt upp men det blev inget i år. I vintras gick jag omkull när jag åkte längdskidor i Vilstas elljusspår. Det slutade så illa att jag vred ena axeln ur led och det blev faktiskt mer skador än jag kunnat ana. Det slutade med operation och lång rehab så det var först för några veckor sedan som jag fick klartecken att kunna cykla igen.
– Men svaret på din fråga är att jag tycker att det skulle vara roligt att cykla i Norge. Gärna en tur uppe vid Lofoten där jag kan blicka ut över fjordarna och den fantastiska naturen.