Åke Eriksson och Sören Eriksson (fyra och trea från vänster) tilldelades Eskilsstatyetten 2018.
Du som har bra koll på idrotten i Eskilstuna har säkerligen sett Åke och hans 20 minuter äldre bror Sören Eriksson på någon av stans arenor. De oskiljaktiga "Bröderna Bryll", två välkända profiler som fick nästan 80 år tillsammans här på jorden.
Natten mot 28 februari reste Åke vidare från det boende som bröderna flyttade till, med hjälp av Thomas Larsson, från Gillbergavägen för några år sedan.
– Man hade väl hoppats att han skulle hänga med ett tag till så det kom lite plötsligt. Det är tråkigt, absolut, säger Thomas som kanske var den personen som stod Åke allra närmast efter Sören.
Thomas har känt bröderna sedan slutet av sextiotalet och tagit hand om dem under den senaste tiden. Hela IFK sörjer nu sin eldsjäl, inte minst Larsson.
– Det bara blev så att jag började ställa upp. Vi brukar fika lite på lördagarna och köpa med oss något gott till kaffet. Vi satt och pratade sista lördagen som Åke levde och det var som vanligt allting. Han var ju lite kontrollfreak och ville veta nästa gång man kom men någon mer gång blev det inte. Det känns lite sorgligt. Han somnade in i en stroke så det gick lugnt och stilla.
Hur har Sören tagit det?
– Först förstod han inte riktigt vad som hade hänt men nu verkar han ha gjort det och det går ganska bra.
Thomas tystnar ett tag och säger sedan:
– Åke har ju varit mer försynt och är killen som stått lite bakom Sören som varit ansiktet utåt. Åke har kämpat på med sitt, både jobbet och fotbollen framförallt. Han arbetade på Assa Stenman som svarvare tror jag och var nog bara 15 år när han började där. Och han var kvar tills han gick i pension.
– Han var verkligen en genuin IFK-are, både som spelare och ledare. Han började spela för IFK som tolvåring ihop med Sören i Wolverhampton i gängserien som det hette. Senare var han med bra länge i IFK:s B-lag som spelade i allsvenska reservlagsserien. I början på sjuttiotalet fick han chansen i A-laget och det blev två matcher där. Några år var han även handbollsmålvakt i IFK.
Under några säsonger var Åke spelande tränare i Diana innan han återvände till sitt kära "Blåtopparna" där han genom åren tränat hundratals, kanske fler än så, ungdomar. Han var exempelvis assisterande tränare när IFK:s juniorer, med en viss Kennet Andersson i laget, vann SM-guld 1985.
– Åke har jobbat väldigt hårt med det här. Han var också målvaktstränare i IFK under en period och spelade i veteranlaget. Han och jag jobbade även ihop i juniorlaget årskull 81 till 83. Då var han assisterande tränare till mig. Ja ... han har varit med på en hel del, säger Thomas Larsson.
På IFK:s hemsida står det bland annat att bröderna varit "några av klubbens främsta och mest engagerade ledare de senaste 50 åren".
2018 fick de ta emot Eskilsstatyetten som ett bevis på sitt fina arbete, något som både Åke och Sören var stolta över. De var också glada över att folk uppskattat det jobb som de gjort för Eskilstunas fotbollsungdomar.
Åke och Sören var/är även genuina Guifsupportrar och syntes ofta tillsammans i både gamla Sporthallen och den nya arenan.
– Spelade inte IFK eller något av klubbens ungdomslag så var de på andra idrotter, det spelade nog ingen roll vilken det var, säger Thomas och berättar att Åke hade en annan stor passion.
– Han var mycket skidintresserad och gjorde massor av Vasalopp. Han kom i alla fall i mål i sju åtta av dem han ställde upp i. Han var en riktig kämpe.
Utöver att åka till Sälen (och Mora), både sommar och vinter, höll sig Åke mest hemma. Nu sitter han säkert i sin blåvita himmel, väntar på brorsan Sören och håller ett vakande öga över verksamheten på Balsta och matcherna på Tunavallen.
Åke, som 15 maj skulle ha fyllt 80 och som även var hedersmedlem i IFK, blev 79 år. Han sörjs närmast av Sören, Thomas Larsson med familj, alla övriga IFK-kompisar, släkten i Kumla och många andra idrottsvänner.