Det är konstigt nog korna som märks mest på Gråsta gård utanför Sparreholm. Så fort man öppnar bildörren möts man dels av dofterna, dels av råmande ljud.
Lina Dolks stall och ridhus ligger lite vid sidan om så att säga.
– Det är ett familjeföretag. Farfar hade gården först. Då var det 20 kor, nu har min pappa och bror 700, säger hon.
Att få till ett möte med den talangfulla dressyrryttaren har inte varit enkelt. En knapp månad har det tagit, men Lina har haft giltiga skäl hela tiden. För ett par veckor sedan var det ett veterinärbesök som ställde till det. Och ett viktigt sådant också. Förstahästen Languedoc, med stallnamnet Dokki, är skadad. Ligamentet i vänster bakben har fått en törn.
– Som tur var upptäckte vi det snabbt så att vi kunde behandla det i tid, men det här betyder att jag får lägga den här säsongen åt sidan. Inget SM, inget eventuellt EM, men förhoppningsvis är vi tillbaka till hösten.
Och för Lina är det något helt nytt att avstå ett mästerskap under en tävlingssäsong. Hon försöker dock se något positivt i det hela.
– Nu kan jag lägga mer tid på de andra hästarna. Jag får satsa på kval i stället. Falsterbo, Elmia Scandinavian Horse Show och Breeders Trophy. Men det är synd att jag inte kan vara med på Global Champions Tour som avgörs på Stockholm Stadion i sommar. Det hade varit häftigt att få rida in där. Man har ju hört folk prata om VM 1990 som avgjords där.
Lina fick Dokki förra året och än en gång var det hennes tränare Kristian von Krusenstierna, som förmedlade kontakten. Först fick hon ta över stjärnan Biggles, som nu går som pensionär i en hage i Skåne, nu är det 16-åringen som är i fokus.
– Han är väldigt teknisk att rida. Biggles, som jag hade tidigare, var det bara att trycka på en knapp så kom det. Med Dokki måste man som ryttare göra rätt för att få det man vill ha så det var svårt i början. Han är en av de snällaste hästar jag mött också, vilket är lite konstigt med tanke på att han är ganska nervig av sig. Han får gärna scenskräck när vi kommer till tävlingarna, så man måste pusha honom. Biggles, ja han ägde stället innan vi ens kom fram, ha, ha...
Lina har under intervjun plockat ut Dokki som nöjt repar av lite av det gröna gräset.
– Han verkar i varje fall inte ha något emot att vara skadad, säger Lina och ger valacken en klapp på manken.
Dokki är inte den enda skadade hästen i stallet.
Det egna femåriga stoet Hatti har haft kolik, Diddi gick omkull och slog upp ett sår på benet efter ett rymningsförsök och Lazzie har busat i hagen.
– Jag har haft lite tur tidigare tror jag. Jag har inte haft så många skadade hästar, men nu kommer alla på en gång verkar det som.
Lina är bara 21 år, men hon driver ett eget företag, Dolk Dressage, med sin storasyster Elin.
– Det började som ett UF-företag när jag gick på gymnasiet och det gick bra. Jag har alltid velat jobba med hästar så när jag slutade skolan så spånade jag vidare på idén. De senaste två åren har jag jobbat helt med det här.
Lina erkänner dock att hon inte skulle kunna klara sig utan sin syster.
– Det är hon som gör allt som jag inte hinner med när jag sitter i sadeln hela dagarna. Planeringen och få logistiken att gå ihop är hennes förtjänt.
Själv sitter Lina nästan hela dagen i sadeln. Mellan åtta till nio hästar ska ridas och på kvällen tar hon hand om sin blogg som har runt 35 000 besökare varje vecka. På instagram är det 55 000.
– Jag är ganska skonad där också från de negativa kommentarerna. Men det kan bero på att jag visar hela bilden, när jag vinner men även som nu när mina hästar blir skadade. Annars kanske man visar en mer filtrerad bild.
Men hur hinner du med allt?– Det är inget sju till fyra jobb utan en livsstil. Jag hade inte velat göra något annat. Alla i min familj har brunnit för sitt arbete så jag har sett att alla jobbat hårt ända sedan jag var liten för att få det de vill ha. Så det är nog något naturligt i min familj.
Men är man inte ganska mör i kroppen efter att ha ridit hästar hela dagen?– Ha, ha kanske det, men det är en vanesak. Men jag måste gå till min kiropraktor regelbundet.