I december var Malin Tigér i sitt livs form men nu får hon inte ens träna.
Strax innan SM i december var Malin Tigér från Eskilstuna Boxningsklubb i sitt livs form.
Även om det inte blev något guld under mästerskapet hade hon – de två senaste åren – siktat in sig på att delta i världens största boxningstävling för damer, helgens Golden Girl i Borås.
Men drömmen sprack.
För 2025 kunde knappast ha börjat sämre för den ensamstående trebarnsmamman som för två år sedan blev Eskilstunas första kvinnliga tävlingsboxare på 20 år.
Malin hann göra ett träningspass på det nya året.
Sedan blev det ridå.
Allt började med en sömnlös natt med enorma magsmärtor. Tanken slog henne att ringa efter en ambulans men eftersom hon själv jobbar inom akutvården blev valet att avvakta till morgondagen för att inte belasta sina hårt pressade arbetskollegor.
Även om smärtan avtog första natten fick hon dagen därpå hög feber, svettattacker och frossa. Malin tappade också färgen på fingrarna samtidigt som hon började få kraftig värk i sina leder.
– Den andra dagen kom en kollega hem till mig och stannade kvar. Många var ju oroliga och trots påtryckningar av kollegor och vänner att åka in till akuten blev mitt svar att det blir säkert bättre i morgon för jag är van vid att klara mig själv. Men till slut blev jag faktiskt själv orolig för min hälsa för jag fick kramper och blev bara sämre och sämre.
Natten innan inskrivningen minns hon tydligt.
För när pulsklockan åkte fram visade den 211 – till skillnad mot hennes vilopuls på 48 en månad tidigare – och när blodtrycksmätaren sjönk till övertryck på 85 började Malin få svårt att andas.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte: "Somnar jag nu kommer jag aldrig att vakna igen". Jag låg i sängen och kände att mitt hjärta stannar. Det bara rusade i bröstet. Jag fick sådan panik över att det gjorde så ont. Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Det fanns ingen annan utväg. Det blev ilfart till akuten.
Inne på Mälarsjukhuset den 13 januari togs det massor av prover. På ultraljudet kunde det snabbt konstateras att gallgångarna, av någon oklar anledning, blivit förstorade och trängde in i levern.
Men det var det minsta bekymret.
På röntgen visades det att ena njuren var kraftigt infekterad och uppsvälld. Infektionen hade sedan tagit sig ut till hennes bäckenbotten med vätskeansamlingar på flera ställen som följd. Hennes infektionsvärde (CRP) låg på 287 milligram per liter, där fem (!) är för högt.
Efter att läget stabiliserats fick Malin förklaringen att allt kan ha börjat med vad som kallas en tyst urinvägsinfektion, som hon inte märkt av, och som senare tagit sig upp i njuren och vidare ut i blodet i något som liknar en blodförgiftning.
– Läkaren på akuten sa att jag borde förstått att jag kunde varit död, men anledningen till att jag klarade mig handlar nog om att jag är så pass bra tränad i grunden.
– Alla säger till mig att jag borde sökt vård tidigare och självklart hade jag tagit mig in till akuten om jag hade förstått hur illa det var. Men det svårt att göra en sådan bedömning på sig själv. Sedan vill man ju inte stressa barnen heller och behöva fixa barnvakt. Men jag hann tänka flera gånger att det är något som är riktigt fel.
Sedan två veckor tillbaka är Malin utskriven från infektionskliniken och är patient på hemmaplan på heltid. Hon är fortfarande väldigt trött men erkänner att det går åt rätt håll – även om det inte går lika fort som hon själv hade velat.
Fokuset ligger nu först och främst på att bli frisk där hon en tid framöver får klara sig utan boxningen.
För i dagsläget är det oklart om och när Malin kommer tillbaka i ringen.
– När jag kom hem första kvällen bröt jag ihop totalt. Jag ville bara stänga av telefonen, ville inte prata med någon. För vem fan är jag nu? Jag kände mig så vilsen. Golden Girl har varit mitt största mål under så lång tid och att jag missar det nu gör jätteont, säger Malin som inom kort ska ta prover för att säkerställa att det inte finns någon infektion kvar i kroppen.
– Har jag infektion kvar i kroppen är det noll träning. Men är infektionsvärdet borta och det bara är restsymtom kvar då kan jag faktiskt börja träna igen. Sedan förstår jag såklart att jag inte kan träna på elitnivå igen i det här läget och det kommer säkert ta ett tag ...
En som varit ett viktigt stöd för Malin under den svåra tiden är den erfarne proffsboxaren Erik Skoglund. 33-åringen från Nyköping, som tvingades pausa tävlandet sedan han 2017 drabbats av en hjärnblödning, vet hur det är att inte få tävla.
– Han är otroligt viktig för mig. Vi har pratat om att det är mycket jag kan göra fast jag inte kan boxas än. Som att läsa på om vad som kan hjälpa kroppen att läka och jobba med det mentala, men också att titta på både min egen och andras boxning för att vara redo den dagen jag kan boxas igen.
I veckan tog hon mod till sig och besökte sin klubb nere på Verkstadsgatan för första gången på flera veckor.
Malin blir tyst för en stund och torkar bort sina tårar.
– Det var som att komma hem. Tårarna bara sprutade och alla i klubben, allt från de allra yngsta till mina coacher, kom fram och kramade mig. Det var otroligt fint.
– Jag vet att allt kommer bli bra igen och när jag kommer tillbaka ska jag vara starkare än någonsin. Jag är ingen person som ger upp.
Även om det fortfarande är väldigt jobbigt har jag jättebra stöd av alla vänner.
Men en sak har hon klart för sig: Att aldrig mer gnälla på varken stress, dålig motivation eller bilköer som sinkar henne till en träning.
– Det enda jag önskar nu är att jag satt i den där rusningstrafiken och var på väg till träningen. Jag kommer göra allt med en större tacksamhet framöver.