Elena Sadiku, som nu lämnar Eskilstuna United, skadade sitt knä på en träning i juni 2014 och missade resten av Uniteds debutsäsong i Damallsvenskan. Comeback blev det 11 juli i år när United mötte AIK hemma på Tunavallen. Det blev en succécomeback med tre mål från Elena när United vann med 5-1. Bara dagar efter det drabbades hon av en ny knäskada efter en duell i ett matchspel. Magnetröntgen visade att det främre korsbandet var av och inre ledbandet uttänjt.
Elena hann spela 16 matcher på tre säsonger, det motsvarar lite drygt en halv säsong. Idag jobbar hon som personlig tränare hos Actic i Munktellbadet.
Hon har på senare tid fått reda på hur det står till med hennes psykiska hälsa: höga toppar och härlig energi varvas med djupa dalar och nedstämdhet. Det här skämdes hon för tidigare men nu vågar hon prata om det för att hjälpa andra.
När hon första gången berättar om sin psykiska ohälsa sker det inför publik på nya jobbet.
Elenas föräldrar flydde i början på 1990-talet från ett brinnande Kosovo och hamnade hos släktingar i Tyskland. Där föddes Elena 1993. Familjen återvände till Kosovo en kort tid och Elena har minnen från bomber som föll och piskrapp över sina händer i skolan. De flyttade till Göteborg 2001 och Elena hamnade en kort tid på barnhem tillsammans med sina syskon när föräldrarna blev sjuka.
– Att bli mamma till sina småsyskon när man är bara nio år är inte optimalt.
Elena fann dock kärleken i fotbollen och det ledde snabbt till resultat: två SM-guld med Malmö (2010 och 2011) samt SM-silver med Eskilstuna United 2015.
Hon berättar om känslan hon hade sex dagar innan hon blev långtidsskadad för första gången i Damallsvenskan.
– Jag kände mig allsmäktig, behövd, som Zlatan. Inget kunde ta ner mig.
På träningen därefter på Tunavallen fick hon en tackling och vred till knät ordentligt.
Hon föll handlöst från toppen till botten, både fysiskt och psykiskt.
– Det var det hemskaste jag varit med om.
Hon hade ingen familj hos sig, kunde inte sova, orkade inte stiga upp från sängen och grät massor.
– Jag flyttade hem till bjässarna i laget, Vaila Barsley och Louise Quinn, eftersom jag inte kunde ta hand om mig själv. Livet var inte värt att leva.
Kompisarna bäddade ner henne och visade omtanke.
– Mina känslor ledde till utmattning vilket i sin tur ledde till depression.
Hur tog hon sig då tillbaka?
Elena började accepterade att hon var korsbandsskadad men var tvungen att hitta vägar ur mörkret. Steg ett handlade om att börja prata om hur dåligt hon mådde. Med föräldrar och bästa vänner.
– Jag kom också till en punkt där jag tröttnade på att tycka synd om mig själv.
– Något jag ångrar i dag är att jag inte sökte hjälp hos en psykolog tidigare.
Det som slutligen hjälpte Elena att må bra igen var uppdraget hos Actic där hon känner sig behövd.
– Jag får beröm för det jag gör, det hade jag inte fått på 1,5 år eftersom jag inte kunnat spela fotboll.