Linköping som vann Svenska Cupen förra året och som leder efter nio spelade omgångar i Damallsvenskan är det motstånd som United ska ta sig an på söndagseftermiddagen. Med en poäng på de två senaste matcherna är frågetecknen stora kring Uniteds form. Vad nyckeln blir för att ta sig till final vet Glódís Perla Viggósdóttír:
– Vi måste stänga mellan mittfältare och backlinje. De har en tendens att komma igenom där. Vår plan måste fungera till 100 procent.
Stina Blackstenius och Pernille Mosegaard Harder leder båda skytteligan i serien. Glódís menar dock att fokus inte bör ligga på namn, fokus ska ligga på det egna spelet.
– Vi måste behålla lugnet och hålla koncentrationen hela matchen. Jag är glad att vi har en match så här nära inpå den mot Mallbacken, på så vis kan vi glömma det som hände då och gå vidare.
När vi ändå pratar med en isländska måste vi bara nämna det här med det isländska landslaget som bara fortsätter att överraska.
– De ska inte vara så bra egentligen. Det är helt galet hemma på Island. Alla pratar om EM och det går på tv hela tiden, säger Glódís.
Vad är det egentligen som gör Island så bra?
– Jag vet faktiskt inte! Men mentaliteten på Island är bra. Vi har alltid fått kämpa för allt, vi får ingenting gratis. Nu har handbollslaget också kvalificerat sig för VM. Jag är stolt med tanke på hur litet landet är.
Hon ger en jämförelse som är värd att tänka på. På Island bor det ungefär 300 000 människor, 200 000 färre än i Göteborg. Tänk er att Göteborg skulle ha ett eget landslag och lyckas så bra. Som sagt, en jämförelse värd att ta in.
– Det här är viktigt för fotbollen i Island. Jag tror att tio procent fler av barnen kommer att börja med fotboll efter det här, säger hon.
Samtidigt som vår intervju med Glódís spelar ett isländskt juniorlag på Tunavallen. Det är inte vilket lag som helst utan hennes gamla klubb som hon både spelat med och som hon tränat.
– De är här på träningsläger men också för att se hur jag har det.
Och visst verkar hon ha det bra. Det kan inte vara lätt att flytta ensam till ett nytt land när man bara är 19 år.
– Det var inte lika svårt som jag trodde det skulle bli. Vi tar hand om varandra bra, alla hjälper till. Både spelare, tränare och alla andra som är involverade i laget är så snälla, det känns som en familj. Så är det nog inte i så många andra lag.
Någon storstadstjej är hon inte heller och menar att Eskilstuna nästan känns som hemma på Island – alla känner alla och allt är nära.
Glódís har ett år kvar på kontraktet med United och efter det vet hon inte vad som händer. Men någon direkt plan på att flytta verkar inte finnas. Även fast hon drömmer om spel i större ligor som den tyska, franska eller engelska.
– Jag är ung ännu och har mycket att bli bättre på, sedan får vi se, säger hon.
En sak som hon lyfter fram är förmågan att ta motgångar bättre och att inte vara lika kritisk mot sig själv.
– Jag är den värsta förloraren! Ändå upp i tonåren grät jag efter varje match, det var faktiskt ganska pinsamt.
Men en vinnarskalle behöver inte bara få negativa följder. Hon har exempelvis fått resten av lagmedlemmarna att ta lite mer seriöst på träningarna.
– Nu räknar vi alltid poäng när vi tränar och det kan bli riktigt galet. Alla är tävlingsinriktade och vi kan bli rätt arga på varandra. Som tur är släpper vi det när vi lämnar planen, säger hon skrattande.