Hela Uniteds flicklag var samlade när City spelade finalen.
"Eskilstunas seniorlag i fotboll har inte rosat marknaden under 2009. Men framtiden ser ljus ut", skrev Eskilstuna-Kuriren efter att City P18-lag vunnit finalen i Gothia Cup.
Men vägen dit kunde slutat mycket tidigare.
Citys årskull födda 1991–92, och till viss del även 93, var en salig blandning individer som ena sekunden kunde ryka ihop i slagsmål och i nästa förenas i vild glädje och vara världens bästa vänner.
Tränarduon Andreas Fröjdfeldt och Magnus Edbom berättar:
– När vi tog hand om laget var jag och Magnus medvetna om att det var två bra årskullar men de var också otroligt speciella. Vi kunde ha situationer på träningarna där några i samma lag kunde bli rejält osams om en passning skulle gå till höger eller vänster, säger Andreas Fröjdfeldt.
Kollegan Magnus Edbom håller med:
– Det var otroliga olikheter som vi till slut fick ihop som grupp – en fantastisk samling vinnarskallar som hade allt, säger Edbom och förtydligar att man som lag verkligen kan vinna på olika sätt.
Andreas och Magnus sätt att leda gruppen gick mycket på känsla men det handlade också om att bygga relationer och skapa tillit.
– Det var många av spelarna som var otroligt talangfulla i fotboll men klassades också som problembarn. Vi tog hand om dem och hjälpte faktiskt vissa med läxorna innan träningarna. Vi kom varandra nära och de växte som individer, säger Andreas.
Magnus fyller i:
– Vi gav dem förtroende och spelarna fick vara med och bestämma. Under Gothia Cup skulle de framförallt ha roligt men vi var också där för att spela fotboll… och vinna såklart. Det fanns inget annat.
Citys ledarduo hade på känn att laget kunde gå riktigt långt och förhoppningarna blev inte sämre när truppen bara några veckor innan turneringen fick ett välkommet tillskott. Den annars givne mittbacken Rebin Sulaka anslöt till sina klubbkamrater då det irakiska ungdomslag som han egentligen skulle representerat i Gothia Cup fick problem med anmälan och tvingades lämna återbud.
Då lagen i turneringen bara fick ha två överåriga spelare blev det en del tuffa val inför resan.
– Vi gjorde ett tydligt val att vi ville ha med målvakten Richard Larsson. Sedan hade Sebastian Lundberg varit med oss i serien och var redan en del av gruppen. David Fällman, William Celsing och Adnan Cirak, som alla var födda 90, tillhörde redan Citys A-trupp och spelade nästan aldrig med oss. Så valet blev naturligt, säger Edbom och nämner även Filip Rogic (född 93) som också lämnades utanför.
Väl nere i Göteborg gick tränarduon igenom spelschemat med gruppen.
– Vi berättade även för killarna vilka luckor de hade: "Om ni sticker in till stan eller spelar Playstation på rummet, det bryr vi oss inte om. Ta de beslut ni själva tycker är bra för att vi ska vinna den här turneringen. Men klockan elva på kvällen ska det vara släckt", berättar Fröjdfeldt.
I själva turneringen tog sig City vidare från gruppen och vann även de inledande matcherna i slutspelet. I åttondelsfinalen gick laget vidare efter straffar och i kvartsfinalen ställdes de mot tyska Segeberg i en match som gått till historieböckerna.
Anledning? Den spelades aldrig färdig.
Vid ställningen 4–2 i andra halvlek stod Citys motståndare för en praktskandal efter att de fått två röda kort. Plötsligt vägrade de vara kvar på planen, vilket gjorde att City blev klara för semi.
Laget ställdes där mot Våg från Norge. City tog ledningen efter mål av Ludwig Wallinder och även om det norska laget skickade upp en två meter lång back i anfallet i slutet lyckades City vinna med matchens enda mål.
Laget var klart för final.
Samtidigt spelade deras kommande motståndare på planen bredvid.
Paris FC, inte att förväxla med Paris Saint Germain.
– De var några som sa att vi inte skulle ha en chans mot dem, säger Fröjdfeldt.
Gariel Alias gjorde ett av målen i finalen.
Under den avslutande dagen visade det sig också att det skulle bli en lång väntan för City. Deras finalmatch skulle först sätta igång klockan fem så en viss rastlöshet spred sig i laget.
Istället för att hänga på madrasserna i skolan tog tränarduon Fröjdfeldt/Edbom ut gruppen på en utflykt till ett köpcentrum några mil söder om Göteborg. Den värsta av nervositeten släppte och när gänget var tillbaka i Göteborg var det bara några timmar senare dags för match.
– Det var en stor dag och många från föreningen var på plats på Gamla Ullevi. Vänner och föräldrar till spelarna satt på läktaren och Citys dåvarande ordförande Laszlo Meszaros var också där för att stötta oss, säger Andreas och minns speciellt ett ögonblick i omklädningsrummet.
Lagkapten Filip Lundevall hade blivit obekväm minuterna innan inmarschen på arenan. Alla skulle gå på led och han skulle gå först hållandes i en gigantisk flagga.
– Kort innan vi skulle knalla in blev det totalt kaos i omklädningsrummet. Filip vägrade att vara lagkapten, säger Andreas och brister ut i skratt.
Men Filip och övriga i laget slöt sig samman och stegade in på Gamla Ullevis gräsmatta.
När finalen sedan drog igång var det inget snack om vilket lag som skulle ta hem trofén.
City vann med 2–1 efter mål av Gabriel Alias och Emil Fritzell.
City har precis vunnit mot Paris FC med 2–1 i finalen. Ludwig Wallinder är en av de första att springa ut på planen för att fira.
– Det var en otrolig glädje, säger "Fröjden".
– Vi hade några spelare som inte spelade alls i finalen men de fyllde på vatten och gjorde allt för att laget skulle vinna matchen. Och när vi vinner är det just dessa spelare som är gladast av alla. De sprang ärevarv på Gamla Ullevi trots att de inte hade spelat en enda minut. Så det fanns en enorm respekt till varandra och mot föreningen.
Matchen tv-sändes även på Viasat och kablades ut runt om i världen. Mitt i allt glädjerus fick tre Cityspelare känna på hur det är att bli intervjuade – på engelska.
Så när mikrofonen till slut hamnade framför lagkaptenen Lundevall hade han svårt att få ihop de engelska orden han ville få sagt. "Äh, jag skiter i det här" och istället vände han sig om i direktsändningen och anslöt till firandet.
Året 2009 och dessutom 2010 minns tränarduon med värme.
– Ja, det var en otroligt fin tid, säger Edbom.
– Dessa år skulle vilja göra om alla dagar i veckan, säger Fröjden som då bara var 22 år och redan hade lagt den aktiva fotbollskarriären på hyllan.
På frågan om ett sörmländskt lag kan vinna Gothia Cup igen blir svaret givet.
– Absolut. Men att det är två lag från Sörmland som vinner inom fyra timmar kanske inte kommer att hända igen, säger Andreas och skrattar.
Citys årskull hade dessa år också stor framgång i JSM där de var ett av landets 16 bästa lag. City var vid en period även Juniorallsvenskans bästa hemmalag och överglänste allsvenska jättar som AIK och Malmö.
Ett år senare, 2011, var sedan stora delar av det vinnande P18-lag med och tog upp Citys seniorer till division 1 med Daniel Wiklund som huvudtränare.
Emil Fritzell, Rebin Sulaka och Jalal Al-Rubaii vrålar ut sin glädje när bucklan höjde i skyn.
Vad tog alla vägen då?
Jo, Fröjdfeldt har, som bekant, hand om IFK Eskilstuna numera medan Edbom inte tränat ett lag på flera år.
Några av spelarna tvingades sluta på grund av skada, andra självmant. Men stora delar av truppen är fortfarande aktiva där Rebin Sulaka är den klart lysande stjärnan. Efter spel i bland annat Qatars högstaliga och i Iraks landslag spelar "Rambo" nu i bulgariska Levski Sofia.
Övriga spelare: Emil Fritzell, (IFK Eskilstuna), Richard Larsson (Viljan), Sebastian Lundberg, Filip Lundevall, Fredrik Jonsson, Rasmus Mellqvist, Max Eurenius (alla Triangeln), Erik Gustafsson Vallström (Malmköping), Johan Karlsson (Primavera).
Och så Markus Wahlström förstås.
Mittbacken, som i Gothia Cup-finalen blev vald till matchens lirare, spelar numera division 4-fotboll i Skåne för en av Zlatan Ibrahimovics allra första klubbar, BK Flagg.
– Ibland brukar jag reta min sambo (Mimmi Larsson, tidigare i United). Hon tycker jag är lite töntig när jag tar upp att jag 2009 var världens bästa 91:a, säger han och skrattar.
Han minns också Gothia Cup-äventyret som en stor händelse i hans fotbollskarriär.
– Vi hade en hejarklack som bara blev bara större ju längre vi tog oss i turneringen. Mamma och pappa åkte runt och försökte pussla ihop tidsschemat då både jag och syrran (Elin Wahlström i United) hade matcher samtidigt.
– En stor del i att vi gick så långt var nog att vi i laget tyckte om varandra så pass mycket. Så hela den veckan är ett fint minne som jag har med mig, säger Markus.