Ett par fotbollskor från tiden då det begav sig. Lägg märkte till dobbarna som är fastsatta med små nubb.
"Gratulerar, leve Eskilstuna och Kamraterna" stod det i Eskilstuna-Kuriren dagen efter bragden.
Hyllningarna ville aldrig ta slut till kamraternas stora förtjusning.
Men vi tar det från början.
Tre år tidigare hade första världskriget nått sitt slut. Svenska mästerskapet i fotboll, som det hette då, var relativt ungt och hade bara 25 år på nacken. Sedan starten 1896 hade det ädla SM-tecknet bara gått till storstadsklubbar.
Göteborgslaget Örgryte hade flest titlar med sina elva troféer varav fyra hade kommit de inledande åren mellan 1896–1899. Andra giganter i begynnelsen var AIK, Djurgården, Gais, IFK Göteborg och, kollegan med namnledet efter staden, Göteborgs IF.
Nämnda kvintett hade en handfull mästerskapssegrar vardera.
Guldåret 1921 gjorde hela 57 lag upp om titeln i fotboll från den 19 maj till 16 oktober. Flera av lagen har många säkert inte hört talas om. Eller vad sägs om GAK Enighet och IK Virgo?
Men tro det eller ej. Av 57 slutspelslag kom faktiskt fyra från Eskilstuna – IK City, Tunafors SK, IF Verdandi och IFK Eskilstuna. Det var troligtvis unikt för en arbetarstad som på den tiden bara hade drygt 30 000 invånare.
Med det ökade intresset kring sporten hade Svenska Fotbollförbundet dock fullt sjå att få till det svårhanterliga kvalspelet. Från kvalet avancerade sedan åtta lag, där ett av dem var IFK, vilka fick avancera direkt från första kvalomgången till den tredje (krångligt, men ni läste rätt).
Mitt i allt upptäcktes det att 17 lag hade kvalificerat sig inför slutomgången. Så istället för 16 lag, som det egentligen var tänkt, fick förbundet knö in ytterligare en kvalmatch.
IFK:s väg genom slutspelet präglades dock av knappa segrar.
Klubben klev in i slutomgången den 14 augusti och ställdes mot Stockholmslaget IF Linnéa. IFK Eskilstunas motståndare var på den tiden en stor idrottsförening där flera sporter stod på programmet, bland annat bandy, ishockey, friidrott och boxning. Numera finns bara boxningen kvar inom sektionen där OS-silvermedaljören i lättvikt från 1988 George Scott och VM-guldmedaljören från 2001 och 2005 Anna Laurell Nash, sticker ut lite extra bland utövarna.
Matchen som skulle ta IFK Eskilstuna vidare i slutspelet slutade med blygsamma 1–0.
I Eskilstuna-Kuriren dagen efter var det inga stora rubriker. En spalt under vinjetten idrott och skytte i den sexbladiga utgåvan var allt.
"Gårdagens fotbollsmatch mellan de ovan angivna lagen hade i konkurrens med simtävlingarna ej förmått locka någon större publik och de som ej hittat upp till Idrottsparken hava intet att förebrå sig. Genom det myckna regnandet var planen dålig och tungarbetad och spelet blev, kanske till stor del beroende därpå, aldrig av ens medelmåttig klass".
Tidningens utsände, sportredaktör Vist, var inte nådig i bedömningen. Vid ett par gånger såg det, enligt skribenten, också näst intill "gåtlikt ut" att Kamraterna inte lyckades peta in en boll i Linnéas målbur.
Men målsumparna skulle dock få fira till slut.
I en klunga framför Linnéas mål lyckades IFK:s landslagman Bertil Karlsson i matchminut 75 få in bollen vilket blev avgörande.
"Linnéa visade sig vara ett farligt lag och det hade nog efter dagens spel varit rättvisare med oavgjort resultat. I kamraterna visade sig Ragnar Eriksson på nytt och gjorde en lyckad debut. Henning Olsson med sina divafasoner hade ersatts med 'Sama' vilken ibland visade goda anlag, men envisades med dribblingsförsök, vilka alltid avlöpo olyckligt".
I kvartsfinalen några veckor senare stod Hammarby för motståndet. Matchen spelades på Stockholms stadion och i tidningens referat kunde man efteråt läsa att spelet var av "hård natur" där Bajen syntes med avsikt skada IFK-spelarna för att därigenom säkra segern. Matchens enda mål, denna dag den 4 september, gjordes trots allt av IFK Eskilstuna som tog sig vidare i slutspelet. Trots ihållande press av Hammarby blev IFK:s 18-årige talang i målet Julius Hjulin den stora matchhjälten efter att ha motat flera svåra skott i den första halvleken.
Ett urklipp i Eskilstuna-Kuriren från dagen efter semifinalen.
Då samtliga Stockholmslag blivit utslagna var det nu bara IFK Eskilstuna, Hälsingborgs IF, Sleipner samt storfavoriten Örgryte från Göteborg kvar i mästerskapsturneringen.
Den 25 september inför drygt 9 000 fotbollssugna åskådare tog IFK Eskilstuna emot Hälsingborg i SM-semifinalen på Stockholms stadion. Arenan som i folkmun kallades Olympiastadion var då bara nio år gammal efter att ha stått klar 1912 inför OS-spelen i huvudstaden.
I semifinalen tog favorittippade skåningarna ledningen efter en halvtimmes spel men sedan vände allt till IFK:s fördel.
"Kamraterna började ett uppvisningspel, som helt vann publikens bevågenhet. Segern var också välförtjänt. Den var visserligen liten, 2–1, men det var ändå seger", stod det i tidningens referatet.
I semifinalen handlade det mesta om högerbreddaren Henning Olsson, eller "Tippo" som han kallades. IFK:s playmaker hade tidigare under slutspelet varit hårt kritiserad för sitt loja spelsätt men i semifinalen hade han en sanslös lekstuga och lurat skjortorna av HIF:s backlinje.
"Tippo matades med bollar titt som tätt på sin kant, och med sin snabbhet, satte han myror i huvudet på Hälsingborgsförsvaret. Under de sista minuterna på halvtiden kom en delikat passning från Tippo, som Fritz Carlsson-Björk mötte med huvudet strax innan dödlinjen. Denna nick återigen möttes av Bertil Karlsson, och så var det mål och halvtid: 1–1".
Enligt sportredaktör C.d, dominerades andra halvlek totalt av IFK där motståndarna bara var över planhalvan och frestade lyckan mot mål enstaka gånger. Lagets sista utpost Julius Hjulin stod i vägen för allt och räddade elegant till publikens stora jubel.
För IFK Eskilstuna, som 1915 blev utslaget i semin, blev segern historisk då klubben nu var klar för sin allra första SM-final. Kamraterna hade en stark startelva med nämnde Hjulin i mål. Backar var Vidar Stenborg, Ragnar "Ragge" Ericsson följt av halvbackskedjan med Sven Edwards, Harald Andersson och Åke Blomström. Längst fram i femmannaanfallet härjade Henning Olsson, Bertil Karlsson, Erik Dahlström, Gösta Pettersson och Fritz Carlsson-Björk.
I den andra semifinalen hade Sleipner slagit ut giganten Örgryte med 2–1 och var liksom IFK klart för en renodlad landsortsavslutning.
Lagfotot från 1921 med naggad ram.
Dagarna innan finaldramat handlade dock nyheterna i lokaltidningen om något helt annat.
Den 13 oktober, tre dagar innan SM-finalen, avgick Oscar von Sydow som svensk statsminister vilket gjorde att Eskilstuna-Kurirens dåvarande chefredaktör J A Selander valde att ge den nyheten det största utrymmet i papperstidningen.
Och den som kan sin historia vet att det var Hjalmar Branting som efter fina valframgångar efterträdde och bildade en socialdemokratisk minoritetsregering. Ministern med den stora mustaschen fick senare under året Nobels fredspris tillsammans med den norska politikern Christian Lous Lange för sina insatser inom Nationernas Förbund som efter andra kriget senare ersattes av Förenta nationerna (FN).
Och för att knyta ihop berättelsen hade Evert Taube tidigare under året släppt sina första grammofonskivor med bland andra låtarna "Fritiof Andersson" och "Resan till Spanien". Om herrarna Branting, Lange och Taube var på plats under SM-finalen kan nog hållas osagt.
Inför guldmatchen den 16 oktober mellan IFK Eskilstuna och Sleipner var det i varje fall stor spänning och förväntan.
13.30 blåste domaren för avspark och på läktaren uppskattades det till rekordpublik med 11 075 betalande åskådare där även 620 värnpliktiga på Stockholms stadion hade fått plats.
Efter en mållös halvlek fick ett skadedrabbat IFK Eskilstuna stora problem. Viktige anfallaren Erik Dahlström hade känningar i ena foten.
Men de skulle få ännu större problem.
""Vid andra halvtid måste Eskilstuna slåss icke endast mot Sleipners elva spelare utan ock mot solen, som nu låg i ryggen och de våra i ögonen. Till en början utvecklade Sleipner en påfallande aggressivitet. De goda Norrköpingspojkarna voro rent av ettriga, men även de våra voro med i galoppen och lekte med bollen".
Efter ett skott mot IFK-målet kom det ytterligare ett. Och så höll det på och till slut kom också målet för Norrköpingslaget efter en frispark där målvakten Juhlin blivit bländad av solen.
Sleipner, som bildades 1903 av ett gäng springpojkar, hade då tagit ledningen med 1–0 och var nära sitt första SM-guld.
"Det var på det hela taget ett tafsigt mål och borde icke ha fått ske. Det hade emellertid det med sig att Eskilstuna-pojkarna satte igång med ny force och pressade vid motståndarnas mål, vilket i sin tur föranledde Sleipner att ett tag gå ner till det andra målet".
Men efter en massiv IFK-press kom senare den efterlängtade kvitteringen.
Gösta Pettersson var sist på bollen och var "ett av det vackraste man kunde önska sig", som tidningens utsände beskrev målet. Tre minuter senare fick de tillresta från Eskilstuna all anledning att vråla ut sin glädje då trixaren Tippo var framme och stötte in ledningsmålet.
IFK hade vänt på tillställningen och målet visade sig bli avgörande. Domaren Ruben Gelborg från Stockholm blåste av matchen vilket innebar ett efterlängtat guld till IFK Eskilstuna.
"Hela matchen utmärktes av ett omväxlande, snabbt och skiftande spel, som var en fröjd att åse".
IFK Eskilstuna kunde senare höja von Rosens pokal i skyn – ett pris som var uppkallat efter Svenska Fotbollförbundets förste ordförande Clarence von Rosen. Att den skulle låsas in och bli utbytt mot en annan pokal 79 år senare var det ingen som hade på känn då. Ordförande von Rosen var nämligen aktiv i en nationalsocialistisk organisation och år 2001 fick vandringspriset istället en ny form och nytt namn – Lennart Johanssons pokal.
IFK Eskilstuna har bara gjort 14 allsvenska säsonger genom åren men har ändå ett SM-guld att glädjas åt.
Nåväl.
Dagen efter SM-guldet, den 17 oktober, kunde Eskilstunaborna läsa om sina hjältar i papperstidningen och EK:s utsände medarbetare Gappe avslutade sin text:
"Gårdagen var vad man lär kalla en stor dag för Eskilstuna. Icke nog med att ett Eskilstuna-lag gått upp i finalen i Svenska mästerskapet, det behagade ock detta samma lag att hemföra segern och därmed ge sin stad en gloria som väl sent kommer att förblekna".
Och det är så sant.
Även om IFK Eskilstuna två år senare var i final mot AIK har de aldrig varit i närheten av en liknande bragd.
För SM-slutspelet i fotboll tog det en helt annan vändning. På ett möte på Svenska Fotbollförbundets kansli 1924 bildades "Storserien" som den i början kallades. Storserien blev senare Allsvenskan vilken vi kan följa än i dag.
Men vad hände sedan för guldlaget från 1921?
Några har vi koll på.
Försvarsresen Vidar Stenborg, som i finalen fick pris som matchens bäste spelare, hade året innan varit med i den svenska trupp som ställde upp i OS i Antwerpen. Stenborg var dock bara reserv och spelade inga matcher men fick nöjet agera linjeman (!) i första omgången mot Grekland som Sverige vann med 9–0. Efter den aktiva karriären blev han inte helt oväntat fotbollsdomare på internationell nivå.
För en annan spelare väntade året efter SM-guldet en annan resa.
IFK-målvakten Julius Hjulin insåg att Sverige inte kunde erbjuda det han ville ha mest av allt – ett jobb. Därför valde han, precis som sin bror Paulinus och många andra i landet i början av 20-talet, att emigrera till USA under den stora arbetarutvandringen. Tillsammans med sin äldre bror fick de snart även över yngre brodern Eric och alla kunde bosätta sig i svenskstaden Chicago.
I USA tog han efternamnet Hjulian och representerade några år senare det amerikanska landslaget. Tiden efter hann Julius med många turer inom fotbollen och var bland annat förste svensk i skotska Celtic. Under en tid var han också tränare hemma i Sverige, då för klubben i hans hjärta IFK Eskilstuna.
Fotnot: När IFK Eskilstuna i år firar 100-årsjubileet av SM-tecknet kommer detta att uppmärksammas under ett derbyevent på Tunavallen den 5 september.
Källa: Eskilstuna-Kuriren, IFK Eskilstuna, SvD och böckerna "Svenska proffs" samt "Jubileumsskriften, idrottsföreningen Kamraterna".