Det är januari och Filip Rogic är på träningsläger med sin ryska klubb FC Orenburg utanför Antalya i Turkiet. Han har bytt ut den ryska kylan mot 15-gradig värme och har, när undertecknad når honom, just haft ett av dagens tre träningspass.
Med lite mer än en halv miljon invånare är industristaden Orenburg, som ligger intill Uralbergen i södra Ryssland, en viktig knutpunkt för transporter. Men det är inte det enda staden är känd för. Det var också här kosmonauten Jurij Gagarin lärde sig flyga.
Men om Filip Rogic får karriären att lyfta på riktigt i och med flytten vet han fortfarande inte. Det han vet är att han var klar med Allsvenskan och behövde en ny utmaning.
– Jag lämnade ÖSK den sista augusti och då hade jag hade varit i klubben i lite mer än två och ett halvt år. 2019 var ett år som gick väldigt bra för egen del rent poängmässigt. Sedan dök det upp några konkreta förslag från klubbar men till slut ansåg jag att Orenburg och den ryska Premier League var mest attraktivt, säger Filip.
– Jag kände att det var rätt steg att ta och komma till en liga som är rankad topp sex i Europa.
Just nu är mittfältaren en av nio svenskar i den ryska toppfotbollen, däribland de svenska landslagsspelarna Kristoffer Olsson, Victor Claesson och Marcus Berg i storklubben Krasnodar.
En annan storklubb är Zenit, som just nu leder serien i överlägsen stil, och som är regerande mästare. Zenit från Sankt Petersburg har bara missat en topp-treplacering på de senaste tio åren i den ryska högstaserien vilket gjort att de medverkat flitigt i Champions League.
– De är helt överlägsna och har många bra spelare men man kan egentligen säga att alla storlag här har en eller två spelare som är flera klasser bättre än de andra.
Orenburg har dock en brokig bakgrund. Klubben har genom åren bytt namn ett par gånger. Senast var 2016 då Gazovik blev FC Orenburg och laget har blivit lite som seriens "AFC Eskilstuna" där de åkt jojo upp och ner mellan landets två högsta serier de senaste åren.
Årets säsong började tungt och de låg sist i tabellen med två poäng efter sex matcher. Men när Rogic anlände hade klubben med det helvita stället ändå fått till en positiv trend med två raka segrar. Trots 3–2-förlust mot Lokomotiv i debuten hyllades Rogic som även gjorde mål i sin första match.
– Det gick bra i debuten och vi fortsatte att spela bra några matcher men precis innan uppehållet blev det två torsk och en oavgjord mot bottenlagen så nu ligger vi på kvalplats där 18 av 30 omgångar är spelade. Vi hade en riktigt tuff period på slutet. Dessutom var det under en tvåveckorsperiod i december riktigt kallt med 15 minusgrader och det är man ju inte så van vid.
– Det är rätt tajt i botten men vinner vi i omstarten i slutet av februari ser det genast bättre ut.
Närmast väntar bortamatch mot Krylya Sovetov som ligger i Samara. Det är "bara" 40 mil från Orenburg och en liten resa om man jämför vad Filip normalt har till en bortamatch.
– Ja, det blir ju en del resor, säger han och skrattar.
– Alla bortamatcher är med flyg och minimum är två timmars tidsskillnad. Men man vänjer sig faktiskt. Jag skulle nog uppskatta att det blir omkring 70 flygresor under en säsong för ibland blir det i vissa matcher två flyg.
– Allt är stor skillnad jämfört med Sverige. Människorna här kan ju inte ens engelska så jag har haft en översättare med mig men mycket har jag själv försökt förstå. Jag försöker faktiskt att lära mig lite ryska för jag vet att det kommer att underlätta för mig. Men jag har ändå kommit in i laget på ett bra sätt och vi har en del spelare som kommer från Serbien, Slovenien och Kroatien. Vi pratar samma språk och det har underlättat på planen men även utanför.
I ryska ligan spelar även hans tidigare lagkamrat under AFC-tiden, holländaren Othman El Kabir. Han och Filip var under 2016 med och förde upp laget till Allsvenskan men numera spelar El Kabir i Ural. När lagen möttes i oktober var det Orenburg som vann med 2–1.
– Det var ju kul att äntligen få känna igen någon. Vi hann dock bara snacka lite kort efter matchen. Det blir ganska snabba ryck med flyg hem och så men han trivdes bra i klubben och nu har han varit där i tre år, säger Filip.
Annars är livet för en fotbollsspelare i Ryssland rätt likt en NHL-spelares liv på andra sidan jorden.
– Jag går upp, åker till träningen, tränar, får behandling, äter, tar sig hem och äter igen. Tiden går ganska fort men sedan går jag också till frisören en gång i veckan, säger Filip som sedan tre månader tillbaka bor i en lägenhet i centrala Orenburg.
– Första månaden bodde jag på ett hotell men jag hade ingen lust att bo ute vid arenaområdet. Jag kände att stan var mer för mig. Det som är negativt är väl att det är mycket trafik för alla kör verkligen bil. Resan från lägenheten till arenan, som ligger 20 minuter bort med bil, kan ibland ta en timma.
Men det som svider mest är att han är så långt bort ifrån sin fru Felicia som spelar fotboll i Eskilstuna United.
– Självklart är det jobbigt men hon måste själv få bestämma om hon vill fortsätta spela. Det finns ju heller inte något damlag i Orenburg och då jag är borta ganska mycket hade det säkert varit tufft att vara här själv. Men det har gått ganska bra de första månaderna så vi får passa på att ses när det är uppehåll.
– Vi spelar bara fram till 17 maj så det blir inte så många månader i Ryssland totalt sett.
Under julen var han hemma i Eskilstuna och hälsade på familj, släkt och vänner. Utöver det hann han med några pass med damlaget Eskilstuna United (!).
Inte AFC Eskilstuna alltså?
– (Skrattar) Nä, jag tränade med frugans lag där även svärfar (Magnus "Munken" Karlsson) är tränare. Jag har varit med några gånger tidigare så de är vana med att jag är med på ett par träningar om året. Men det är bara kul.
Själv sitter han på ett kontrakt med Orenburg till 2022. När framtiden slutligen kommer på tal funderar han en stund.
– Ett av delmålen är att hjälpa laget att hålla sig kvar i högsta ligan och jag vill såklart fullfölja mitt kontrakt, om man inte blir såld det vill säga. Men jag trivs bra och så länge jag får spela flyter det mesta på.
Blir det AFC efter det?
– Det är för tidigt att säga nu men jag stänger inga dörrar. Jag känner mig faktiskt ganska ung fortfarande, säger han och skrattar.