Det är fredagskväll och någon minusgrad i luften. På Ekängens konstgräs lirar ett 50-tal killar fotboll. De flesta med ett stort leende på läpparna.
– Vad heter kona på engelska, ropar Joni Dawd och skrattar innan han blåser i visselpipan.
– Bra!
– Nej!
– Så ja!
– Perfekt!
– Very good!
– Är du glad nu!
Med stort engagemang och ett till synes gigantiskt hjärta leder Joni träningspasset med de ensamkommande flyktingbarnen. Några i shorts och t-shirt, andra med vanliga jackor och slitna vardagsskor.
– De har inte kläder för fotboll. Klart jag önskar sponsorer så de kanske kan få mössor, vantar eller någon tröja att dra på sig, säger Joni då han förbereder en teknikövning.
Det är kroppsspråk och fotbollsspråk. Svenska blandat med engelska, arabiska och persiska.
– När jag kom till Sverige 1990 var det exotiskt och lite "o shit invandrare, de behövs här i Sverige". Nästan 30 år senare är vibbarna att de inte är så välkomna hit längre. Jag vill lära dem spela fotboll men även svenska språket, söka jobb och kulturen så att de kan komma in i samhället. Jag tänker bland annat låta dem testa friidrott, pingis och basket också.
På planen kan tankarna skingras en stund. Glädjen tar över och drömmar om att bli en ny Messi eller en ny Ronaldo finns där oavsett om de kommit hit från Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Irak.
– Om jag skulle få jobba med det här på heltid skulle jag kunna ta emot alla 200, både tjejer och killar som finns här, och träna dem varje dag, säger Joni Dawd.
– Jag brinner verkligen för det här och tröttnar aldrig på fotboll.
Dawd hyllar också Sport, där han annars tränar juniorlaget.
– Jag pratade först med Tomas Liberg (ordföranden) och sa att jag ville göra det här. Han stöttar mig till hundra procent. Det gör klubben också, säger Joni.
– Det känns som vi är den enda föreningen här som tar in den mängden. Det är jävligt tråkigt att bara vi gör det. Om det inte är all star-spelare förstås så klubbarna tror att de kan tjäna på dem.
Meningen är att de nya spelarna ska dela träningsplan med Dawds juniorer. Ibland även testmatcha mot dem.
Att Joni Dawd har ett stort engagemang är bara förnamnet.
– Jag försöker så gott jag kan. Förhoppningsvis får de här spelarna en farsa och jag kan vara den farsan om de vill.
Vid ena långlinjen står Liberg och följer Jonis instruktioner.
– Jag tror de mår bra av att aktivera sig, säger Tomas och syftar på lirarna där ute.
Han fortsätter:
– Den här planen står tom dagtid så kan vi få något projektstöd är det fullt genomförbart att Joni kan göra det här på heltid.
– Kolla här, säger Dawd på svenska och nickar bollen till en ledarkollega.
En ny övning är igång och strax efter nickas det fram och tillbaka ackompanjerat av nya skratt.
Vi lämnar Ekängen en stund innan träningen är över.
Mina tankar snurrar och jag känner stor respekt för en sådan eldsjäl som Joni.
Undrar hur livet varit om jag, i tonåren, kommit ensam till en stad i Afghanistan eller Syrien. Utan något och någon som verkligen brydde sig ...