Det var en skön och nästan overklig känsla.
Så där kvarten innan avspark så strömmade det in publik på Tunavallen.
Publik!
Det är ju typ ett och ett halvt år sedan jag var på en match då det inte bara var några från oss i media och en handfull funktionärer på plats.
Faktiskt fick jag lite vibbar av att det börjar bli som förr. För ärligt talat hade jag nästan glömt hur kul det är med liv på läktarna
Plötsligt kändes det på riktigt igen. Vilket det ärligt talat inte gjort på idrottsarenorna sedan pandemin startade.
Kanske är vi så sakteliga på väg tillbaka på allvar. Även om deltamutationer och annat elände tornar upp sig likt åskmoln.
Inför hemmamötet med Linköping hade Eskilstuna United underpresterat rejält hittills i Damallsvenskan.
Nu var det upp till bevis.
Är årets lag fågel, fisk eller mellanmjölk?
Ja, att döma av första halvlek är United riktigt bra.
Laget radade upp chanser och borde haft 3–0 i paus. Faktiskt tycker jag de inledande 45 minuterna är Uniteds bästa sedan hösten 2019.
Andra halvlek blev lite sämre.
Men vad gjorde det? För första gången sedan i april (Piteå 2–0) vann Eskilstunatjejerna.
Glädjen efteråt var sanslös. Det märktes att tjejerna trivdes och de fick all hjälp från publiken att hålla undan.
Alla i United var bra.
Jag vill ändå framhålla Linn Vickius. Det är en oslipad diamant på mitten. Nu när hon fick chansen från start tog hon den sannerligen. Känns som LInn blir svårpetad framöver om hon fortsätter så här.
Och spelar United som mot LFC i kommande matcher så kan det bli riktigt kul framöver då AIK väntar dubbelt plus jumbon Växjö innan det blir OS-uppehåll.