Tele2 arena släcktes ner, Carolas "Genom allt" dundrade ur högtalarna och Caroline Seger vandrade ut på mattan med tidigare lagkamrater och andra vänner på båda sidor av en lång och blå matta.
Längst fram stod Marika Domanski Lyfors, den mångåriga landslagschefen som drabbats av en elakartad hjärntumör som inte går att operera bort. De båda förenades i en varm och känslosam kram.
"Så stolt"
– Det var så klart jobbigt, men fint. Jag har sagt hela tiden att det har varit jätteviktigt för mig att hon skulle vara på plats, så jag är så tacksam över att hon orkade och hade energi att dela den stunden med mig, säger Caroline Seger och fortsätter:
– Det kommer vara för evigt i både mitt hjärta men också när vi kan titta tillbaka. Då har vi det minnet tillsammans.
Domanski Lyfors hade spelat in en videohälsning, som rullade på storbildsskärmen.
– Jag är så stolt att jag fick vara den som fick ta ut dig till landslaget 2005. Du kom som en virvelvind kan man säga till truppen till EM 2005. Du sade att du skulle avgöra hela EM, det gjorde du inte, men du erövrade hela fotbollsvärlden.
På läktaren hade Soft Hooligans – damlandslagets supporterklubb – ett blågult tifo med texten "För evigt vår kapten" och Seger i halvkropp. Över 12 000 åskådare var på plats när landslaget säkrade EM-spel nästa sommar genom en storseger mot Serbien.
– De har ju också varit med på en resa. Där det bara har växt och växt. Att få lov att uppleva den resan med dem har varit unikt, säger Seger om supporterstödet.
"Fruktansvärt jobbigt"
Avtackningen har nästan pågått i ett år. Först i Málaga för ett år sedan efter sista landslagssamlingen och nu i november med klubblaget Rosengård efter karriärens sjunde SM-guld.
Nu slår Seger definitivt igen boken för sin långa spelarkarriär.
– Fruktansvärt jobbigt. Det är först nu när man landar, kommer hem och där finns inget mer kvar. Det finns inget firande, det finns inga matcher, det finns inget läger eller någon SM-buckla att jaga. Utan det är verkligen över.
Det är svårt att ta in, säger hon.
– Det kommer krävas tid för mig och jag vet att det också kommer gå i vågor av känslor. Men jag är medveten om det och det är bara att hänga på, så gott det går. Det kommer bli tomt, definitivt.