Kaisa Collin vid Tunavallens gräs dit hon snart hoppas kunna återvända som spelare.
Vi träffas i ett rum på Tunavallen.
Den finländska landslagsstjärnan Kaisa Collin vill berätta sin historia som handlar om hur livet plötsligt kan förändras.
Hur total utmattning och dåligt mående kan förstöra så mycket på insidan men som inte alltid syns på utsidan.
Kaisa Collin är välkänd i Eskilstuna. Mellan 2019 och 2021 spelade hon för United i Damallsvenskan.
Halvvägs in i säsongen 2021 flyttade hon till AIK där hon även spelade året efter.
Sedan i fjol är hon dock åter i Eskilstuna men skador förstörde hela 2023. Ett år som blev en mardröm på alla plan för 26-åringen.
– Ett riktigt skitår. Det hände tråkiga saker i privatlivet som jag inte vill gå in på. Sedan har jag mått väldigt, väldigt dåligt på grund av depressioner och utbrändhet, berättar hon.
Men innan vi fortsätter med 2023 backar vi till året innan.
Collin var ny i AIK samtidigt som hon drabbades av covid. Som blev långdragen.
– Jag var extremt trött i ett par månader. Febern kom och gick var och varannan dag och samtidigt började jag må dåligt psykiskt.
Räddningen då blev de finska tränarna i AIK, Anne Mäkinen och Maiju Ruotsalainen, som förstod att saker inte stod rätt till.
– De skickade hem mig till Finland för att vila och jag var sjukskriven i tre veckor innan jag återvände.
Collin kämpade på i AIK även om skador kom i vägen och dessutom gjorde att hon missade EM-slutspelet med Finland.
– Det hade varit min dröm sedan jag var liten. Att få spela ett mästerskap med Finland. Men så blev det inte ..., säger Kaisa och fortsätter:
– Jag trivdes med mina lagkamrater i AIK. Men vid sidan om planen var det inte alls bra. Jag kände mig så ensam och satt mest i min lägenhet. Då blir det mycket tankar. Speciellt om man är skadad. Jag funderade på om jag ätit dåligt, sovit dåligt eller gjort något annat som gjorde att jag var skadad. Sedan slutade säsongen med att vi i AIK åkte ur Allsvenskan och jag åkte hem till Finland och undrade vad som skulle hända. Jag älskar ju fotboll men kände ingen glädje alls. Det var bara tomt och mörkt.
För drygt ett år sedan ringde Unitedtränaren Vaila Barsley till Kaisa och undrade om hon ville komma till Eskilstuna igen.
– Det var jätteskönt att komma tillbaka till United men problemen med mina vader fortsatte. Jag kände att jag vill tillföra saker men det går inte för att jag har ont. Jag försökte ändå vara ett stöd för laget vid sidan om. Att vara peppande och rolig i omklädningsrummet ...
Men även om Kaisa visade sig glad utåt blev det allt mörkare inåt.
Berättade du för någon om hur du mådde under säsongen?
– Nej, egentligen inte. Jag höll god min och var lite som vi brukar säga hemma "en finsk potatis". Jag sa till alla att det var skitbra. Ändå var allt skitdåligt. Men det är lite så många av oss finnar är. Vi håller saker inom oss. Jag skämdes för hur jag mådde eftersom jag höll ju på med fotboll som jag älskar och borde inte ha något att klaga på.
Kaisa Collin på Tunavallen, arenan hon älskar att spela på.
I näst sista matchen i fjol var tanken att Collin skulle göra sin första match från start.
Men det gick inte.
– Jag mådde så dåligt. Allt var jättehemskt. Jag sov inte på hela natten innan. Jag bara grät och visste inte vad jag skulle göra.
På matchdagen kontaktade hon Vaila Barsley och sa att hon inte kunde spela. Men Kaisa var ändå på plats på Tunavallen.
Veckan efter var det dags för sista matchen. Rössö borta och nu spelade Collin och gjorde dessutom mål.
– Jag är väldigt glad att jag var med även om jag mådde dåligt.
Efter säsongens slut i november i fjol rämnade dock allt.
Kaisa åkte hem till föräldrarna. Som inte visste hur dåligt dottern faktiskt mådde och mått.
– De hämtade mig vid flyget och när jag hoppade in i bilen bara grät och grät jag. Egentligen minns jag inte så mycket. Jag träffade väggen och det blev svart. Allt tog stopp. Jag hade panik, tryck över bröstet och visste inte vad jag skulle göra. Jag hamnade verkligen på botten.
Hela december blev en mardröm.
Kaisa Collin klev knappt upp ur sängen i föräldrahemmet i Helsingfors.
Hennes mamma och pappa försökte hjälpa Kaisa men det gick inte.
– Hela julen låg jag till sängs. Jag orkade inte träffa någon. Samtidigt var min familj fantastisk som förstod mig och stöttade helt och hållet och tvingade mig inte till något. Under den här perioden var egentligen det enda jag ville att sova hela tiden. Men det gick inte. Jag sov jättelite och tankarna bara pumpade i huvudet.
Räddningen blev en vän till Kaisa som också mått dåligt på grund av psykisk ohälsa.
– Hon är lika gammal som mig och betyder jättemycket. Hon kom hem till oss och fick mig att kliva ur sängen för första gången på länge. Hon fick mig att gå promenader och följa med till Donken (McDonalds) och äta. Det hon gjorde var det bästa som kunde ha hänt. Hon fick mig även att söka rätt på en psykiatriker som konstaterade att jag var väldigt utmattad och dessutom deprimerad. Först slog jag egentligen ifrån mig det. Hur kan jag vara deprimerad? Jag är ju en glad person, sa jag till mig själv. Men sedan insåg jag att jag måste vara ärlig mot mig själv och mot alla andra. Jag mår inte alls bra.
Just nu är Kaisa sjukskriven men hon var och hälsade på laget i Eskilstuna sista veckan i januari.
Hon är dock tillbaka i Finland där hon ska vara den närmaste tiden.
Exempelvis träffar hon en terapeut och får råd inför fortsättningen.
– Bland annat ska jag tänka på saker jag vill göra och kan göra. Något som gör att jag fokuserar på annat än måendet för stunden.
Vad gör du då?
– Åker längdskidor. Det är helt fantastiskt. Jag har hittat en grej där jag sticker ut och tänker på absolut ingenting. Det är så skönt, säger Kaisa och ler.
Vad händer framöver för dig, tror du?
– Jag hoppas att komma tillbaka för att spela fotboll. Min önskan är att kanske vara i Eskilstuna igen i slutet av februari eller så. Vi får se. Men min dröm är att stå på planen igen. Jag älskar ju fotboll och börjar sakta se ljuset igen.
Genom att berätta hoppas Kaisa att kunna hjälpa andra som kanske är i en liknande situation.
Psykisk ohälsa är ju dessvärre väldigt vanligt, men något som många väljer att inte prata om.
– Jag accepterade inte att jag mådde dåligt och det var också något jag skämdes över. Men det ska man verkligen inte göra. Mitt råd är att våga prata med vänner eller släkt och inte försöka låtsas som allt är bra.