"Huvudspelet ser jag som en av mina styrkor", berättar Viljankaptenen Tabitha Nyberg.
Intervjun genomförs på hennes modersmål, som alltså har översatts:
– Jag förstår svenska bra, men blir lite rädd när jag ska prata. Jag borde ha försökt lära mig mer under den första tiden här i Sverige, berättar 31-åringen när hon dyker upp på Larslunda IP tillsammans med make och dotter.
Efter att ha växt upp i Florida och studerat i South Carolina tog Tabitha Nyberg, då med efternamnet Padgett, chansen och flyttade till Sverige för åtta år sedan. Det var Gustafs GoIF från Dalarna som lockade med ett Europaäventyr.
I tre år blev hon kvar i Borlängetrakten. Då hade hon hunnit både träffa och gifta sig med Mattias Nyberg, ursprungligen från Hudiksvall
– En lagkamrat var ihop med en kille som kände Mattias. Så vi blev bjudna på samma middag vid valborg. Någon vecka senare spelade vi volleyboll tillsammans, jag tyckte det sa klick ganska snabbt, säger Tabitha Nyberg och skrattar.
Förresten, varifrån har du fått ditt namn?
– Min mamma, som är kristen, såg en tv-show där namnet Tabitha figurerade. Hon såg om namnet förekom i bibeln, vilket det gjorde. Så därför fick jag heta så.
Är du själv troende?
– Absolut, det är vi allihopa. Vi streamar gudstjänster från USA på söndagarna.
Tabitha Nyberg lär sin dotter att sparka boll.
Hur ofta åker du hem till Nordamerika?
– Varje vinter. Då stannar vi i tre–fyra månader. Nu för tiden är det Texas som gäller.
Håller du i gång träningen där borta?
– Absolut. Jag kör två pass om dagen.
Apropå det, var det självklart för dig att satsa på fotbollen som ung?
– Nej, jag provade det mesta. Jag var ganska bra på sprintlöpning och längdhopp. Trots att jag fick stipendium som fotbollsspelare på universitetet blev jag även uttagen i skollaget i friidrott.
Södertäljebon Tabitha Nyberg anslöt till Viljan från Telge United efter barnafödande.
Alltjämt ser hon snabbheten som en av sina främsta tillgångar på fotbollsplanen, jämte aggressiviteten och huvudspelet.
– Jag är ganska tuff, det kan jag tacka min äldre bror Jessi för. Men tekniken är begränsad.
"Jag spelar så länge Gud och kroppen vill", säger Tabitha Nyberg, Viljans lagkapten.
Var på fotbollsplanen trivs du bäst? Det sägs att du är väldigt allround.
– Jag spelar där tränaren säger åt mig att spela. Jag var mittback i fjol, men kanske vill han ha mig i en mer offensiv roll den här säsongen.
Föredrar du konstgräs, som här på Larslunda, eller naturgräs?
– Riktigt gräs. Det var vad jag växte upp på i Florida.
Hur länge vill du fortsätta lira?
– Så länge Gud tillåter och kroppen vill.
Vad händer efter karriären?
– Kanske stannar jag inom fotbollen. Det finns vissa som tycker att jag skulle passa som coach.
Vad saknar du mest från hemlandet?
– Maten. Det finns så många olika varianter av fast food där.
Har du trots allt någon svensk favoriträtt?
– Korv stroganoff, som Mattias lagar.
Är det han som basar i köket hemma hos er?
– Nej! Mattias har två paradrätter. Annars är det jag som är chefen.
Tabitha Nyberg lär få dra ett extra tungt lass i serien i år eftersom två tilltänka nyckelspelare, Alva Wieweg och Lisa Gustafsson, dragit av korsband.
Viljan genrepar mot Norrby annandag påsk och har seriepremiär hemma mot Dalhem 23 april.
Glädjande för Strängnäsklubben är att fem spelare tränar med distriktslaget för flickor födda 2007: Keepern Rana Alremhin, Alma Medberg, Emilia Schramm Nilsson, Frances Sjunnesson och Maja Nilsson.
Viljaniterna Rana Alremhin, Alma Medberg, Emilia Schramm Nilsson, Frances Sjunnesson och Maja Nilsson är alla aktuella för Sörmlandslaget, flickor 15. Så visst finns det framtid i Strängnäsklubben.