Ryktet om Daniel Vallhagens framfart på golfbanan nådde oss på redaktionen och efter ett telefonsamtal till densamme hade vi bestämt träff för en niohålsrunda ute på Torshälla GK på onsdagseftermiddagen.
– Vi går ut 13.17 så du kan väl komma lite tidigare, säger Daniel.
Jag är där i god tid och väl framme vid klubbhuset ser jag en farbror som står och tränar puttar med ett gäng långt yngre golfspelare.
Och jo då, visst är det Daniel och vi slår oss ner på en bänk för att språka lite innan vi börjar spela.
– Jag kom till Eskilstuna tack vare jobbet som ingenjör på Skogaholm 1962 och började spela bowling med Force. Vi låg i Allsvenskan några år och jag spelade fram till 1979 då det blev golf i stället, säger Daniel.
Blev det någon 300-serie under bowlingkarriären?
– Ja faktiskt, den 11 februari 1967 fick jag till en sådan.
– Detta trots att jag hade ordentligt med marmelad i knäna vid de två sista slagen, tillägger han och skrattar.
Daniels son var en hängiven golfspelare med singelhandicap under den här tiden och när han var bortrest gick Daniel och köpte sig ett golfset.
– Jag vill överraska honom och hann spela i tre månader innan han kom hem igen. Han blev rejält förvånad när farsan hans plötsligt var en golfspelare, säger Daniel som fattade tycke för sporten närmast omgående och skickade upp bowlingklotet på hyllan för gott.
– Jag var 55 år när jag började med golfen och jag har aldrig ångrat mig, intygar han.
När han spelade som mest blev det cirka 160 golfrundor per säsong, men nu är han nere på runt 80-90.
– Jag gick en 18-hålsrunda i går, nu blir det nio med dig i dag och 18 nya hål i morgon – så nog är det fortfarande rätt mycket golf, säger han och skrattar.
När var du som bäst?
– Vid 73 års ålder, då hade jag 8,5 i handicap, när jag var 81 år hade jag 14,3 och i dag är jag uppe på 23. Men nu jagar jag inga resultat längre, jag bara spelar.
Har det blivit någon hole in one?
– Jo då – på 16:e hålet på Eksjö GK 1984 och det var en skön känsla. Jag såg inte själv när bollen gick i, men tre damer var i närheten av green och när de började tjoa förstod jag vad som hänt. Men de hade ingen champagne där så jag bjöd på öl i stället.
Golfchefen Torgny Larsson påstod att du inte missat en fairway på tio år – stämmer verkligen det?
– Det är väl lite överdrivet, men jag håller mig oftast på fairway.
Vad tycker du om smeknamnet ditt – Farbror rak?
– Jag kallas för "Vallis" här ute – Farbror rak säger de nog mest till varandra. Men visst känner jag till det och jag har ingenting emot det, jag slår ju ofta rätt rakt.
Det är dags för golfspel och nog sjutton slår Daniel rakt alltid – utslagen är spikraka och det är pang på rödbetan som gäller när han spelar – inga som helst krusiduller eller manér innan utslagen. Möjligen ett slag i luften innan det är dags.
– Jag kör på, att invänta någon bättre känsla eller andra konstigheter är inte min grej, konstaterar han.
Undertecknad lyckas vinna ett av hålen med ett slag och få oavgjort i två medan Daniel vinner övriga sex och under den drygt två timmar långa matchen får jag höra en lång rad anekdoter om min medspelares långa vandring här på klotet.
– Jag är väldigt tillfreds med mitt liv – jag hade ett intressant jobb som ingenjör på Skogaholm i 35 år. Vi hade bagerier från Lund i söder till Östersund i norr och jag hade ständig jour. Jag reste väldigt mycket och hade alltid bowlingklotet med mig, jag gick och tränade i stället för att springa på krogen, säger Daniel när vi tar en fika i klubbhuset efter vår drabbning.
Under våra timmar tillsammans kommer åtminstone ett dussin människor fram till Daniel och morsar, kramar eller ropar något uppmuntrande till honom.
– Det är en väldigt fin kamratanda här i föreningen, folk är snälla och hjälpsamma. Och veteranverksamheten på Torshälla GK måste vara bland de bästa i landet – det är aktiviteter hela tiden och vi är runt 80 veteraner som spelar minst två gånger i veckan.
– Det blir mycket prat om min ålder, men det stör mig inte. Jag är så glad att jag fortfarande kan spela hyggligt bra golf, fortsätter han.
Vad är det bästa med golfen?
– Den sociala biten och motionen den ger mig. Jag är änkeman sedan fyra år tillbaka och har hur mycket tid som helst – vad skulle jag göra utan golfen?
Hur länge tänker du fortsätta spela?
– Så länge skutan kan gå – man vet aldrig vad som väntar runt hörnet i min ålder ...
Trots åldern har Daniel både sina knän och höfter intakta och vad jag kan se är karln ett såväl fysiskt som psykiskt praktexemplar.
– Jag har lite tremor vilket gör att jag skakar när jag ska lyfta lätta saker. Annars är det väl inga större fel, säger han.
Hur kan du vara vid så god vigör?
– Jag jobbade hårt hemma på gården i Ölme som ung, det var där och då jag byggde upp min fysik. Det har jag nog igen i dag. Dessutom kör jag lite skivstång och motionscykel där hemma vid sidan av golfen.
Vad säger du om min insats där ute på banan i dag?
– Du var duktig - du har en framtid på golfbanan, om du vill.
Faktum är att jag förmodligen gjorde mitt korta golflivs bästa runda just den här dagen och Daniel var ju som bäst vid 73 år fyllda så man kanske skulle börja lira på allvar nu när pensionen närmar sig med stormsteg.
Daniel och jag tackar varandra för en synnerligen trevlig dag innan den förstnämnde försvinner från parkeringen – i en röd liten läcker sportbil.
Som han vill jag vara i den åldern ...