För 37-åringen från Katrineholm började problemen efter gymnasiet.
– Jag slutade med ridsport och började jobba och festa mer. Det blev en identitetskris och jag började gå upp i vikt. Jag hade en bild av att det var fint att vara liten, smal och blyg, så jag bestämde mig för att jag skulle gå ned de där kilona jag lagt på mig. Till en början var det på en normal nivå, berättar Marie Sandberg.
Men hon kunde inte sluta när hon gått ned till ursprungsvikten, utan fortsatte att begränsa matintaget. Ungefär ett år efter att hon börjat gå ned i vikt, hade beteendet utvecklat blivit osunt.
– Jag åt allt mindre och blev väldigt hungrig. Det ledde till att jag hetsåt och snart nog kom jag på att jag kunde kräkas om jag tyckte att jag ätit för mycket.
Omgivningen lade märke till beteendet och reagerade snabbt. En vän till Marie berättade för Maries föräldrar.
– Då blev det svårare att fortsätta med beteendet, så då åt jag istället bara så lite jag kunde. Jag såg mig själv som en misslyckad anorektiker och fattade inte att jag var sjuk.
När Marie till hösten kom in på sjukgymnastprogrammet i Linköping flyttade hon dit. Även om hon klarade inlämningarna och tentorna, kretsade livet kring maten och att kompensera för den. Att umgås med studiekompisar var inte ett alternativ. Via studenthälsan fick Marie en remiss till en ätstörningsmottagning i Linköping, diagnostiserades med bulimi och påbörjade en kurs.
– Jag mådde jättedåligt, men ville fortfarande gå ned i vikt. Kursen funkade inte och när jag valde att avsluta den fick jag möjlighet till dagvård. Jag skämdes för att ta vård, jag tyckte att jag var för tjock för att vara sjuk och att andra förtjänade att vara där mer än mig.
Trots detta stannade hon kvar och under två tioveckorsperioder behandlades hon intensivt.
– Det var jobbigt att behöva äta mer, men samtidigt kunde jag skylla på personalen. Det var deras fel att jag åt, inte mitt.
Efter behandlingen fortsatte Marie att äta enligt anvisningarna, men inget mer.
– Jag följde kostschemat exakt, tog inga egna initiativ och lyssnade inte på mina mättnads- eller hungerkänslor. Jag fick äta exempelvis glass, men jag väntade på att någon annan skulle föreslå det. Jag tänkte att om jag själv bestämde fick jag skylla mig själv om jag mådde dåligt efteråt.
En nyckel i tillfrisknandet var träningen.
– Jag fick börja springa och insåg att jag gillade att tävla. Det blev viktigt för mig att ha tillräckligt med energi för att prestera.
Även om Marie hela tiden blev bättre på att äta var kroppsfixeringen något som rutade in hennes liv väldigt länge.
– Jag ville äta på specifika tider och har haft svårt med exempelvis plockmat, där man inte vet hur mycket man får i sig. Träningen blev aldrig ett sätt för mig att kontrollera min vikt, men däremot var vardagsmotionen det.
Hon fortsatte med samtal och terapi en lång tid. I samband med graviditeter har det varit utmanande att förhålla sig till kroppen, men sedan några år tillbaka äter Marie vad och när hon vill utan ångest eller kompensation.
– Det har varit en ständig process. Jag förknippar obehagskänslor med att vara tjock, så när träningen känns tung tror jag att det är för att jag är tung. Ju bättre jag mår, desto mindre tänker jag på utseendet. Idag är jag medveten och kan hantera tankarna. Jag tror att alla kan få sådana tankar, oavsett om man haft en ätstörning eller inte.
Idag fokuserar hon på att äta och träna för kroppens funktion, helt utan förbud eller tvång.
– Inom triathlon upplever jag att de flesta har ett sunt förhållningssätt till mat. Oftast handlar det om så långa distanser och pass att man får kämpa med att få i sig tillräckligt. Det är ingen som är rädd för att fika.
Marie har inte varit med om att några större insatser gjorts för att förebygga ätstörningar inom de klubbar och föreningar där hon varit verksam. Hon poängterar att alla kan minska riskerna för att andra ska insjukna.
– Jag tycker inte att vi ska klassificera mat som onyttig eller nyttig. Varför inte bara säga vardagsmat och festmat?
Nyckeln till att må bra ligger inte bara i att acceptera sin kropp, utan också i att fokusera på annat.
– Jag tänker så här, när jag är 80 år, kommer jag se tillbaka på mitt liv och vara nöjd över att jag tillbringat så mycket tid utan att vara snäll mot mig själv? Nej. Då finns det andra saker som är viktigare.