Amanda Forsberg Vallin visar sin skicklighet i en match med Guif.
Fortfarande är det få kvinnor som är huvudtränare inom handbollen. Amanda Forsberg Vallin är ett positivt undantag.
– Hur många har jag träffat i år ... en? Nej, tror inte att jag träffat någon mer i vår division. Det är dåligt. Jag hör mycket från olika håll om att det ska satsas på fler kvinnliga tränare och att de ska ge oss förutsättningar men det händer ju ingenting. Jag vet inte vad som faktiskt görs konkret, säger Amanda.
– Det är svårt att hålla på för kan man inte leva på det heller, det är inte supermycket pengar i handbollen. För att klara det på heltid måste man nog upp på herrelitnivå. Och hur ska man hitta ett jobb som låter en hålla på med handboll.
Amanda Forsberg Vallins resa inom sporten hon alltid har älskat, och fortfarande älskar, började i Torshälla. Efter spel i moderklubben Göksten, Eskilstuna Damelit och Guif la hon skorna på hyllan och lämnade hemstaden för västkusten.
– Jag flyttade för att jag kände att jag behövde se något nytt och så fick jag jobb på Volvo i Göteborg. I samma veva slutade jag med handbollen och då fick jag en liten identitetskris och bara "shit, jag vet ingenting om mig själv". Sen var jag väl borta från handbollen max ett halvår och så började jag spela lite i KvIK Sport bara för att hålla igång, säger Amanda och skrattar.
– Sen hörde min gamla tränare i Eskilstuna, Christian Andersson, av sig och sa "Warta behöver en damtränare". Och jag sa "okej, jag kör på". Jag hade redan börjat lite med tränarskapet i Eskilstuna, hjälpte till i Guifs pojkar 03 och startade en bollskola i Göksten när jag var skadad.
Men det gick, enligt Amanda, kanske lite väl snabbt då hon hoppade på uppdraget i Warta.
– För sedan lyckades jag få en mentor (Kent Bengtsson) som hållit på "hundra år" i handbollen och som är väldigt duktig. Han frågade om jag ville ha tips och någon att bolla med. Han sa också "va? Har du skrivit på för Warta?, jag hade kunnat ge dig något bättre". Vi var i division 2 men åkte ur direkt. Det var tjejer som var där på Korpen-nivå men jag lyckades ändå starta någonting med en handbollskultur för helt plötsligt gick de från att ha varit tio på träningarna till 20.
Mentorn Kents känningar i Sävehof tog sedan Forsberg Wallin till Sveriges största klubb – och det blev en omstart på tränarkarriären.
– Då började jag med B-flickorna, följde med dem upp till A-flick och utbildade mig i de här stegen. Det har varit bra och jättekul, jag brinner verkligen för handbollen, jag älskar ju det. Att ta Sävehofs A-flickor är väldigt utmanande, det är åttio stycken spelare så det var absolut inte bara enkelt. Vi var få ledare, med i fyra serier, hade tre lag i SM, två träningsgrupper varje kväll och spelade cuper. Jag dedikerade mitt liv till handbollen under den tiden ihop med jobbet på Volvo men det passade mig bra ändå.
Därefter blev Amanda assisterande tränare till Hamed Khazrai i Kungälvs SHE-lag samma år som Eskilstunatjejen Mia Lagumdzija kom dit.
– Då kände jag bara "åh fan vad kul att vara med i ett seniorlag på riktigt" och få se och lära på sidan. Jag kände direkt att det här kan jag inte säga nej till.
Men efter bara ett år blev det klubbyte igen och Amanda blev i stället huvudtränare för Alingsås damer i ettan med målet att ta upp laget i Allsvenskan.
– Assisterande var inte riktigt min grej. Jag vill ju stå på golvet, jag vill coacha. Det tycker jag är roligast. Jag hade lite erbjudande eftersom det är brist på tränare men erbjudandet från Alingsås lät roligast för man vet ju vilken historia de haft med herrlaget.
Första säsongen i Alingsås blev inte riktigt som Amanda tänkt sig på grund av livet. För ett år sedan fick hon sonen Tage.
– Det var inte riktigt min tanke från början, det bara blev så (skratt). Min mentor fick hoppa in och vikariera för mig när jag var borta. Sen var jag tillbaka efter tre fyra månader och nu har jag kombinerat handbollen med att vara mammaledig, det är en sjukt bra kombination ...
Och nu är det allsvenska målet nära att uppfyllas.
– Ja, man hoppas ju det men det kommer vara på snöret om det går eller inte känns det som.
Amanda Forsberg Vallin från Eskilstuna är numera handbollstränare.
Alingsås, som nyligen förstärkt med tidigare landslagsstjärnan och utlandsproffset Mikaela Mässing, vann mot Baltichov med 35–15 förra helgen (utan Mässing) och i lördags blev det 38–24 hemma mot Kristianstad. Med en omgång kvar leder Sävehofs andralag S-hof, som inte får gå upp, serien med 37 poäng. Amandas Alingsås är tvåa på 34 och har en betydlig bättre målskillnad än trean Torslanda som också har 34 poäng. På lördag spelar Alingsås borta mot S-hof som för övrigt leds av Eskilstunakillen Andreas Wallin och Torslanda gästar Kristianstad.
Torslandas styrelse har dock meddelat att laget inte ska gå upp.
– Torslanda har ju bara gått ut med det på sin hemsida, jag litar inte riktigt på dom ska jag ärligt erkänna. Egentligen skulle det kunna komma in en sponsor och säga "här får ni en halv miljon" och det är kanske vad de hoppas på. Vi är i alla fall klara för kval och det tycker vi är jävligt kul.
Vad är det som gör att ni är med i toppen?
– Vi har en bra kultur i laget och vi har tjejer som verkligen vill någonting med sin handboll. Vi har alltid mycket folk på träningarna och det är ju ett stort intresse i Alingsås. Det är därför det varit så kul att komma hit ... det är lite som Eskilstuna var när jag var yngre, att det var handbollen som var hundra procent i fokus. Jag kan tycka att Eskilstuna tappat det lite, säger Amanda Forsberg Vallin och blir tyst ett tag innan hon fortsätter:
–I Alingsås känner folk igen en och hejar när man är nånstans i stan, det är skitkul att det är så.
Vad tror du det beror på att Eskilstuna tappat det där riktiga suget?
– Från början var det nog att andra sporter började konkurrera med handbollen på riktigt, att man exempelvis började satsa ordentligt på fotbollen. Det tror jag var en jättestor orsak, det var inte så att alla barn spelade handboll längre för någonstans kommer det ju från ungdomssidan. Sen var det var många profiler som verkligen jobbat stenhårt för handbollen i Eskilstuna som försvann från stan. Tittar du på svensk handboll nu så möter jag ju alla de här duktiga Eskilstunatränarna överallt, typ "Virre" (Niklas Virolainen) och "Stocken" (Andreas Stockenberg) och i Alingsås har man ju stött på William Törnqvist och alla möjliga. Sen är det nog samma med spelare också, att man exempelvis inte lyckats få upp ett damlag i Elitserien på riktigt. Då tappar man oftast de absolut bästa talangerna.
Amanda Forsberg Vallin med nummer 11 på tröjan var en del av Eskilstuna Damelit som spelade sina hemmamatcher i Sporthallen som Amanda saknar.
Sedan har Amanda en annan förklaring.
– De skulle inte ha rivit Sporthallen. Det var då jag kände "det är bara för mig att flytta, jag kan inte bo kvar här utan Sporthallen, det var nattsvart". Nej men det tycker jag känns deppigt.
Forsberg Vallin ser dock ett ljus.
– Det gäller verkligen att hitta ett arrangemang som lockar och det känns som ungdomshandbollen är på gång igen, det är många som brinner för det. Min generation har fått barn och det känns som alla dom är tränare i något lag. Ge det fem-tio år så kanske det blir bra. Det är ändå vi som är uppväxta med den handbollskulturen i Eskilstuna.
Tidigare den här säsongen vann Amandas Alingsås mot Guif i Svenska cupen.
– Jag hade ganska bra koll på dem den matchen tror jag.Det är några av dem som jag spelade med som är kvar fortfarande. Sen känner man ju till alla andra och Maja Appelgren har jag ju tränat i Sävehof i två år så henne har jag ju rätt bra koll på också.
Så det var en coachseger?
– Ja precis (skratt) ... nej, det var det inte. Vi hade en riktigt bra försäsong och verkligen fått ihop gruppen bra.
Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka till Eskilstuna?
– I och med att min sambo har ett eget bolag i Göteborg tror jag att det är ganska kört för tillfället. Han kommer vara fast här i minst tio år till.
Den egna spelarkarriären stördes av en korsbandsskada då Amanda var 21 år och under det som skulle ha varit den sista säsongen drog hon armbågen ur led.
– Helt otajmat eftersom jag gjort min bästa säsong någonsin så jag körde ett år till eftersom jag inte ville sluta skadad.
Sedan var hon mätt, något som en tränarbyte i Guif också hade en del i.
– Frenne (Båverud), jag gillade honom som tusan, är den bästa tränaren som jag har haft. Folk i laget var inte överens om det så han fick ju gå, det tror jag blev ett litet antiklimax för mig. Jag tyckte inte det blev lika bra efter att Frenne slutade. Han hade sån kunskap och höjde alla i laget tycker jag.
Amanda Forsberg Vallin från Eskilstuna är numera en engagerad handbollstränare i Alingsås.
Vad är du själv för typ av tränare?
– Oj, gud vad svårt ... jag är väldigt engagerad och har väldigt mycket energi. Det är det jag vill bidra med till spelarna, att jag är med. Sedan vill jag vara påläst.och jag försöker veta så mycket som möjligt inför matcherna så att vi har scenarierna klara för oss. Det är matchcoachingen som varit svårast den senaste tiden, det är verkligen en färskvara. När jag var tränare i Sävehof och hade tio matcher i veckan då var man en ganska bra matchcoach (skratt). Nu hade man behövt lite ungdomscuper ibland bara för att få träna.
Vad som händer framöver för Amanda, som drömmer om att någon gång få leda ett lag utomlands, återstår att se men en sak är säker.
– Jag har insett och konstaterat att jag inte kan ha ett liv utan handbollen.