Den vänsterhänta högernian/högersexan lämnade Guif för elitserielaget Irsta redan 2012. Hon återvände en kort sejour på lån innan det blev Västerås igen. 2016 lämnade Hanna, som även gjort en del U-landskamper, elithandbollen och började plugga till pilot i stället. Nu är comebacken på hög nivå nära.
– Jag var sugen på att spela handboll och hörde från Dickfors (Guifs damansvariga med Jessica i förnamn) att de hade ett division tre -lag som skulle starta. Sen har jag ett jobb där jag är iväg ganska mycket så tanken var väl att träna och spela i division tre men så passade det bättre vissa gånger att träna med damerna och sen så har det blivit mer, säger Hanna Barrögård.
Under lördagen finns hon med i den allsvenska måstematchen borta mot Örebro.
– Det ska bli otroligt kul. Att de ens vill ha med mig ... och det ska bli spännande att se var jag står. Huvudet är ju fortfarande där men jag vet ju inte hur kroppen reagerar, säger Hanna och skrattar.
– Det ska bara bli kul att få vara med i matchstämningen. Jag vet ju inte hur de tänker med speltid och så.
Vad tror du att du kan bidra med till det här laget?
– Jag fick en chock när jag fick höra att jag princip är äldst, jag har ju varit van vid att vara yngst annars. Så det är väl kanske erfarenhet från åldern och spel på högre nivå som man kan komma med lite.
Får du med dig Dickfors också?
– Du, jag försöker väldigt väldig mycket, säger Barrögård och skrattar.
När spelade du din senaste match på hög nivå?
– I Elitserien var det nog 2015 kanske.
Efter pilotutbildningen, där Barrögård var ett år i San Diego, blev det spel i division två med Örebro – samma lag som nu står för motståndet.
– Sen gjorde jag nån match med Djurgårdshof i Stockholm i division fyra men det var mest på skoj. Och så spelade jag en match med Guifs division tre-lag för tre veckor sedan.
Då gjorde Hanna Barrögård åtta mål ...
Hennes ambition är att vara med i A-laget även i fortsättningen – i alla fall när tiden räcker till.
– Om tränarna och spelarna vill det. Jag jobbar som sagt och är för tillfället i Norge lite då och då. Men så länge de vill ha med mig de gånger jag är hemma så är jag absolut öppen för det. Det skulle bara vara kul, man kan ju inte släppa handbollen helt.
Hanna kör passagerarflyg och utgår från Bergen.
– Jag jobbar fem dagar och är hemma fem ungefär.
Är det kul att vara pilot?
– Det är fantastiskt kul. Både att ha kunnat få chansen att utbilda sig till det och jobba med det nu efter corona och allting. Det har inte bara varit en spikrak väg.
Vad är den roligaste flygningen du gjort hittills?
– Det coolaste är nog Färöarna, det är en väldigt speciell plats. Sen bodde jag i Skottland i två år och där har du ganska cool flygning över Jersey, Guernsey, Isle of Man och allt vad det är.
Förra helgen åkte Guif på en rejäl smäll när laget föll med 34–17 i Helsingborg. Det var femte förlusten på de sex inledande omgångarna som bara gett en pinne på pluskontot. Trots Barrögårds inträde är Eskilstunalaget i behov av mer förstärkning.
– Det är klart att vi letar efter spelare. Vi var medvetna redan när vi gick in i säsongen att vi hade en tunn trupp på nio meter. Det visade sig ännu mer mot Helsingborg. Cajsa (Sällström) hade ett svullet knä och var inte spelklar och vi vet inte riktigt status där ännu. Tove Gabrielsson, som är en egen ung produkt, har tyvärr också ett skadat knä och väntar på magnetröntgen vilket gör att truppen blir ännu tunnare, säger Jessica Dickfors som också lirar med juniorlaget i trean.
– Vi letar efter niometersspelare. Sen är det inte jättelätt, säsongen är igång och spelare är under kontrakt men såklart också utifrån tabelläget.
Gör du comeback igen?
– Ha ha ha ... nej. Jag hoppas att vi ska hitta en annan lösning, säger Jessica som också skulle bli en viktig kugge med sin rutin.
Sedan fortsätter hon:
– Jag har ju lärt mig att aldrig säga aldrig, jag har ju sagt det här några gånger och ändå stått där men jag har inte ambitionen att göra comeback. Det blir lite jävsituation när man sitter på damansvarigrollen och plockar in sig själv ... Skulle jag mot förmodan få frågan och det står och väger med det så är det klart att jag kan ta en funderare. Kan jag vara med och bidra så absolut men jag tänker att vi ska hitta andra spelare. Jag har inte tid och jag har inte den kvalitén.
Tiden blir kanske ännu knappare nu när hennes man, Robin Andersson Dickfors, tagit över som assisterande tränare.
Under lördagen väntar måstematch borta mot IFK Örebro, ett lag som kom till Eskilstuna och slog Guif med 29–24 i Svenska Cupen för ett par månader sedan.
– Matchen är otroligt viktig. Örebro har gjort det jättebra den här säsongen och har jätteduktiga spelare (de förra guifarna Joline Jakobsson och Tindra Älgekrans samt målisen Amanda Ingvarsson finns med i truppen) men det är såklart ett lag som vi absolut måste slå den här säsongen om vi ska hålla oss kvar, säger Dickfors och fortsätter:
– Men det viktigaste för mig är att tjejerna tror på det och att de börjar spela den handbollen de kan men det är inte bara att göra över en natt. Vad det står på tavlan är just nu mindre viktigt så länge de hittar tillbaka till sitt självförtroende. Då är jag övertygad om att siffrorna kommer vara till vår fördel. Mot Helsingborg var det allt annat än det.
Är det kris nu?
– Nej, det skulle jag inte säga att det är. Det är väl snarare att det är jobbigt att det är så många unga tjejer som just nu inte tror på sin handbollskvalitet. Det är väl det jag känner att vi behöver jobba på, det hade varit skillnad om vi inte hade kvaliteten i laget och att alla andra är så mycket bättre men det är de inte. Vi har otroligt fin kvalitet i det här laget, både i anfall och försvar och på vår målvaktsposition. Det är ju ett ungt lag som jag verkligen tror på.
– Jag har varit med om värre under tidigare säsonger och det går att vinna alla matcher efter jul och komma topp fyra ändå. Just nu tror jag fokus får bli att vända den dåliga trenden och hitta tillbaka till självförtroendet. Tror man inte på det blir det otroligt jobbigt.