Guif förlorade det första kvartsfinalmötet, i bäst av två, med 38–29 borta mot Lugi under måndagskvällen.
Inte nog med det.
– Det var kanske tio minuter efter slutsignal som brandlarmet gick igång. Det var riktigt tråkigt så det ska vi ta med oss som tändvätska. Tänk vilken tur vi hade ... först förlora med nio bollar och sen brandlarmet, säger Pavle Karacic som var tillbaka ännu en gång i hemstaden.
Han fortsätter:
– Vi var tvungna att stå utanför hallen i cirka 30 minuter innan de släppte in oss. Jag tror vissa hann duscha innan men jag hann inte eftersom jag snackade med mina föräldrar och bekantingar här.
Vad säger du annars om matchen?
– Det känns som att allt som kunde gå fel gick fel, lite som "Murphys lag". Jag sitter här i bussen nu och försöker analyser rent taktiskt vad vi föll på men det känns som det var i princip allt. Jag kan inte säga någon bra grej när vi förlorade med nio, speciellt inte prestationsmässigt. Det var inte bra någonstans, säger Karacic.
Hur ska ni vända det här?
– Det handlar ju ändå om att vara positiv i situationen. Det här är ett syndrom som finns inom idrotten, det såg man inte minst när Sävehof och Ystads IF mötte varandra i åttondelsfinalaren och man kunde märka det lite när Spanien vann mot Sverige i VM-kvalet igår. Spanjorerna spelade för mycket på resultat och om Emil Forsberg satt två av de tre bra chanserna han hade kunde Sverige ha lett matchen. Vi får vara försiktigt optimistiska, man förlorar inga matcher på förhand och det här skapar en trygghet hos Lugi som kan bjuda in oss. Sen måste man också vara realistisk, nio mål är väldigt mycket att ta in i en handbollsmatch. Det vi ska ha som målsättning är att vi fan ska ta och spela mycket bättre handboll än vad vi gjorde i dag.
– Det kändes som vi inte var där mentalt. Just nu är allt tråkigt och dåligt. Jag måste kolla på videon och se vad som hände. Det här var en individuell och kollektiv kollaps på alla plan. Det gäller både min egen insats, som jag inte alls är nöjd med, och kollektivet. Vi lovar att göra det jävligt mycket bättre på fredag.
Är det extra tungt för dig att förlora så här inför släkt, familj och vänner?
– Ja .., man spelar ju också på något sätt för sina nära och kära när man kommer hem till Lund. Jag ville verkligen göra allt jag kunde så blir det antiklimax när man förlorar med nio. Det är jättetråkigt ... men jag tror de älskar mig fortfarande, familjen och vännerna. Jag hoppas inte deras kärlek är handbollsbetingad, säger Pavle och skrattar.