Faktum är att Daniel inte ens visste att han tilldelats högsta betyg efter sin suveräna insats mot Lugi.
– Jag har flyttat hemifrån och har ingen tidning att läsa längre. Och de där betygen struntar jag i, jag vet själv om jag varit bra eller inte, säger Daniel när vi träffas på Stadsbiblioteket på onsdagseftermiddagen.
Många höjde på ögonbrynen av förvåning efter vinsten mot Lugi, men Guifs unga mittnia tycker inte det var någon skräll av större format.
– Vi har en kanonbra grupp och alla vill visa upp sig från sin bästa sida och göra bra ifrån sig. De flesta har dessutom utlandsdrömmar och vill spela bra i varje match, säger Daniel.
Vad drömmer du om?
– Jag vill bli proffs och kunna leva på handbollen. I yngre år ville jag helst till Kiel och det är väl fortfarande Tyskland som lockar mest, de har den bästa ligan.
Tidigare var Daniel en lika stor talang i fotboll och golf, men när han började högstadiet blev det satsning på handbollen.
– Handboll var roligast helt enkelt, och numera är golf en hobby för mig, säger Daniel som har 9,1 i handicap.
Kanske hade föräldrarna någon form av påverkan i valet också – både pappa Janne och mamma Karin var nämligen stjärnspelare i Guif när det begav sig.
– Både jag och brorsan blev niometerspelare som mamma så vi fick väl mest hennes gener, säger Daniel och skrattar.
Lillebror Marcus och Daniel har spelat ihop några minuter de senaste matcherna och det gillar storebror.
– Det är jätteroligt att spela med brorsan.
Kan han bli lika bra som dig?
– Nej – kanske på Fifa, men inte inom sport...
Att Janne nyligen lämnade tränaruppdraget i Guif kom som en överraskning till och med för sonen.
– Det var lite oväntat, men det löste sig ju bra för honom och jag träffar ju pappa rätt mycket ändå, konstaterar han.
Vad skulle du säga är din främsta styrka som handbollsspelare?
– Det är snabbheten och spelförståelsen.
Vad måste du främst förbättra?
– Fysiken – jag skulle behöva gå upp runt tio kilo. Jag behöver träna mer styrka och äta mer.
Vid sidan om handbollen arbetar Daniel deltid som handbollsinstruktör på Stålforsskolan – men något framtida drömyrke har han inte klurat ut än.
– Jag vill fortsätta studera så småningom, men vad jag vill bli har jag ingen aning om i dagsläget.
I eftermiddag står tabelltvåan Alingsås för motståndet i Sporthallen och Daniel tror att det blir en tuff och jämn drabbning.
– Det brukar bli så – Alingsås spelar ungefär som oss, snabbt spel och mycket kontringar.
Kan vi vänta oss en ny stormatch från din sida?
– Jag kommer vara väl förberedd, men någon stormatch kan jag nog inte lova. Det viktigaste är att vi vinner.
Ligger ni på slutspelsplats när serien är färdigspelad?
– Ja dit ska vi bara, vi kommer att göra allt för att nå dit.
Har du kontrakt över nästa säsong?
– Ja.
Envisa rykten på vår redaktion säger att du spelar i just Alingsås nästa säsong – kommentar på det?
– Jag har inte hört någonting om det i alla fall.
Vi kommer in på nästa säsongs spel i Skjulstahallen och Daniel tror att det kan bli något bra av det hela.
– Just nu känns det lite lagerlokal, men jag tror det går att göra något bra av det. Det viktiga är att ha ett arrangemang kring matcherna. Se på Kristianstad som lockar 5000 åskådare till sina matcher, gör man det har man gjort något riktigt bra, säger Daniel.
Vi går ut för fotografering och jag berättar att hans mamma Karin skötte frukosten och jag var kock när vi arbetade tillsammans i köket på Statt i slutet av 80-talet.
– Jaså det gjorde ni – ja hon lagar väldigt god mat, säger Daniel.
Men det tänker inte jag ta åt mig någon ära av – jag blev aldrig mer än en hygglig falukorvskock...