För snart tre år sedan blev Zoran Roganovic erbjuden tränarjobbet i Guif. Han tackade ja och för familjen var det ett beslut med blandade känslor. Inte minst för den då 16-årige sonen Marko som hade bott i Lund sedan innan han fyllde ett år.
– I början, när vi fick reda på att vi skulle flytta till Eskilstuna, var det "nej, nej vi ska stanna i Lund". Jag hade mina kompisar där, jag gick i skolan och spelade handboll. För mig var det absolut nej till att flytta. Men när man fick tugga på det lite grann, kanske en eller två månader, blev det mer att "det kanske är bättre för min handbollskarriär". Jag vet att Eskilstuna är en stor handbollsstad och när jag flyttade hit kom jag in ganska bra i skolan och laget (spelade först i GP) och hittade många nya vänner. Så om nån skulle säga att vi ska flytta tillbaka till Lund nu hade det inte alls varit en självklarhet, säger Marko.
Med en storskytt till pappa och en mamma som hade spelade handboll hemma i Serbien var det egentligen inte så konstigt att valet föll på den sporten för Marko Roganovic. Men att han blev målvakt var inte självklart.
– Jag började som utespelare, sen var det ju så när man var lite mindre att alla var tvungna att stå i mål ibland. Då var det väl min tur nån gång, jag gillade den positionen och då blev jag målvakt. Vet faktiskt inte när jag insåg att jag kommer att bli det men när jag hoppade in kände jag bara att det var rätt, säger Marko och fortsätter:
– Men om man ska förklara det här efteråt så blev det väl så för att jag inte gillar att springa ...
Hur är det att ha pappa som tränare?
– Jag tycker det är jättebra att man har bra kommunikation med någon efter träningarna om vad man gjort bra och dåligt. Jag har ändå haft honom två år i Guif och två säsonger i H43 som junior. Jag skulle väl säga att jag har en fördel av att få veta vad jag gjort bra och dåligt på träningar och matcher.
Är han extra hård mot dig?
– Kanske inte på träningar och så men vid sidan om handbollen vågar han säga till vad jag gör fel och rätt. Då skulle jag nog säga att han är extra sträng. När vi är hemma kan det bli "du gjorde det dåligt, du måste bil bättre på det".
Marko har hittills gjort sex matcher med det svenska U19-landslaget.
Var det ett självklart val att spela för Sverige?
– Ja, för mig var det ett ganska sjävklart val. Jag har ju växt upp i Sverige och jag kanske ser att min handbollskarriär blir större här än om jag spelar med ett landslag nere på Balkan.
Aftonbladet skrev för ett tag sedan att Zoran (som även är förbundskapten för Montenegro) försökt att "muta" sonen för att denne skulle välja pappans landslag i stället.
– Jag har försökt sno honom till Montenegro. Men han ville inte. Jag försökte lura honom med lite pengar också, men det funkade inte (skratt). Det var på allvar. Det är sanningen, sa Zoran då till Aftonbladet.
– Ja, det var "kom till Montenegro, jag ger dig så mycket", säger Marko nu och fortsätter:
– Det var halvt seriöst och halvt inte seriöst. Det var inte så att vi satt ner och verkligen diskuterade det.
Hur mycket erbjöd han dig?
– Det kan jag inte svara på ...
Skulle du även kunnat valt Serbien?
– Ja, jag har ju serbiskt medborgarskap och hade kunnat spela för Serbien om de kallat dit mig.
– Jag föddes i Belgrad och när jag var kanske tio månader flyttade vi till Lund för att pappa skulle spela handboll i H43. På somrarna åker vi alltid både till Montenegro där farsans familj är och till Serbien där morsans familj är.
Handbollen tar mycket tid men det finns en annan bollsport som Marko verkligen tycker om.
– Jag har inte tränat basket alls men jag spelar det rätt mycket på fritiden utomhus under somrarna. På vintrarna, när det blir lite kallare, brukar jag spela inne i Stigas baskethallar. När jag bodde i Lund och gick i grundskolan spelade jag basket varje dag, det har blivit min fritid vid sidan om handbollen, säger Roganovic som även gillar att spela spel och umgås med vänner.
På fredagkvällen tar Guif emot regerande mästarlaget Sävehof i serien.
– Sävehof är nog det bästa laget i ligan just nu men vi visade förra säsongen, i slutspelet, att vi kunde stå upp mot dom.
Hur går det?
– Jag tror vi vinner med 32–29, säger Marko som vaktat målet i flera matcher under hösten.
– Jag har fått mycket mer speltid än förra säsongen som var min första i Handbollsligan. Vissa matcher har jag inte stått alls bra och vissa har jag väl stått rätt bra. Tror jag ligger runt 30 i räddningsprocent och det är väl helt okej men det kan bli bättre.