Mittsexan Mortimer Lundh värvades till Guif från division 2-laget Skogås.
I våras spelade Mortimer Lundh, 24, division 2-handboll med Skogås.
Det var egna bilar till matcherna och var man "tvungen att jobba över" så missade man träningarna i veckan.
Men kort efter en av vårens sista matcher, mot Eskil i division 1-kvalet, dök det in ett sms i Mortimers telefon:
"Hej, det är Robert Österhall, sportansvarig i Guif, här. Vi tänkte höra om du vill komma och provträna med oss, vi är intresserade av dig", var budskapet i sms:et, om än inte ordagrant.
– Helt ärligt, jag trodde att det var lite på skämt först. Det var lite konstigt, säger Mortimer Lundh nu, en försäsong och ett påskrivet kontrakt senare.
För han var sugen på ett steg upp från Skogås och division 2.
24-åringen hade börjat höra av sig till lite klubbar i närområdet. Det var AIK, Tumba och Silwing/Troja i division 1. Det var ett normalt och lagom kliv.
Men division 2 upp till Handbollsligan? Det kändes som ett onormalt stort steg, berättar Mortimer.
– Men egentligen direkt från sms:et, när tanken helt plötsligt fanns, så var det inget snack från min sida. Då ville jag köra.
En provträning senare var allt egentligen klart. Guif visade konkret intresse och Mortimer berättar hur han på första riktiga mötet med Österhall och Zoran Roganovic sa: "Vill ni ha mig, så kommer jag".
– Då hade vi inte ens pratat detaljer. Utan jag sa det att: "Jag ser det som en jäkla möjlighet", oavsett vad jag har för förutsättningar runtomkring med lön, bostad och allt det där. För mig var det inte viktigt, jag kände att jag får spela i ett bra lag, lära mig mycket och prova den här miljön, säger Mortimer Lundh.
Mittsexan är otroligt vältalig och befriande ärlig i sina svar.
Han hymlar inte med att han "är långt efter Johan (Palm) och Melker (Norrman)", tror att Zoran tyckte att hans försvarsspel "såg för jävligt ut i början" och erkänner att det verkligen varit en omställning träningsmässigt.
Men han är inte här bara för att titta på från sidan. Han vill visa upp sig i Handbollsligan, utvecklas som handbollsspelare och ta sin chans när den väl kommer.
– Det är 300 procent ökning i allt och jag var lite orolig innan för jag har gjort tre knäoperationer tidigare. Så jag kände väl: "Kommer det att hålla?", så det har varit en liten vattendelare. För jag hade en sjukgymnast i Hammarby som sa åt mig: "Sluta spela handboll, du har så dåligt knä". Och efter senaste operationen så sa läkarna: "Det kommer bara bli värre med menisken och brosket. Till slut kommer det bara att vara ben mot ben och då kommer det att göra så ont att du inte längre pallar". Men jag vägrar ge upp handbollen, det händer inte.
För redan i mars 2013, när Mortimer var 14 år, kunde det också ha funnits skäl att ge upp handbollen.
Då var Mortimers pappa, arbetande som polis, med om en tragisk drunkningsolycka vid Norr Mälarstrand i centrala Stockholm. Mortimers pappa var utsänd, tillsammans med en kollega på var sin fyrhjuling, att jobba med säkerheten runt ett statsbesök av Turkiets dåvarande president Abdullah Gül.
I samband med en kortare rast parkerar de båda poliserna sina fyrhjulingar vid kajkanten för att äta. När de sedan ska lämna platsen lägger Mortimers pappa i växeln för att åka därifrån, men i stället åker fyrhjulingen bakåt och Mortimers pappa flyger över kajkanten, med fyrhjulingen över sig och voltar genom isen.
– Enligt den utredning som gjordes efteråt så var det fel på växellådan på den fyrhjuling som min pappa satt på. Så när han lägger i "drive" så läggs i stället backen i och då voltar han ner i vattnet med fyrhjulingen över sig. Och drunknar.
Vittnen från platsen berättade att Mortimers pappa var fast under isen. Han kunde inte göra något. Samtidigt försökte en annan polis och två skridskoåkare hacka ett hål genom isen för att få upp kroppen.
Mortimer Lundh är Guifs nye mittsexa och berättar om sin familjetragedi.
Men det var för sent.
– De får upp honom till slut, men han hade legat i vattnet ganska länge. Så hans organ gick sönder inifrån. Nej, det är hemskt, säger Mortimer.
När Mortimer fick beskedet att hans pappa hade varit med om en olycka, så hade han svårt att förstå omfattningen av det hela. Han åkte hem från skolan, men trodde mest att pappan hade voltat med fyrhjulingen i en skog och hamnat i en större vattenpöl.
Det var först när en granne kom över och de tillsammans kollade igenom kvällstidningarnas webbsajter som han förstod allvaret.
– Då såg jag en bild med en lyftkran vid kajen och fick lite smått panik. Så jag minns att jag och min syster hämtas hemma och får skjuts upp till sjukhuset. Så jag tänker hela vägen: "Om det inte är lugnt, vad gör jag då? Han kan ju vara död. Vad fan gör jag då?"
Väl på sjukhuset blir det en väntan på ett besked. Mortimer kan inte avgöra om det tog en kvart eller två timmar, men menar att om det var en kvart så kändes det som två timmar.
När hela familjen väl är samlad får de beskedet att pappan avlidit av sina skador. Mortimer berättar hur allt blev kolsvart, att det inte gick att ta in.
– Det första jag tänkte på var: "Vad fan händer med livet nu?" Jag satt och tänkte hur folk brukar reagera, typ på film när folk dör. Att man hamnar i ett djupt hål och försvinner från omvärlden, det tänker jag är den normala reaktionen. Att man till exempel skiter i handbollen i mitt fall. Men jag tänkte direkt: "Vi har match på onsdag, jag ska fan spela den", säger han.
Matchen spelas som planerat och stämningen i hallen inringas av en minnesceremoni för Mortimers pappa. Samtliga spelare, där flera i motståndarlaget också är hans vänner, använder svarta sorgband och det blir en värdig match att spela.
Nu, tio år senare, är det dock fortfarande en sak som gnager i Mortimer Lundh kring pappans död.
Där och då fick han höra att pappan blivit medvetslös i samband med smällen och inte känt något.
Först flera år senare, när Mortimer i vuxen ålder läste vittnesmålen från platsen, får han veta att hans pappa skrek under isen. Ett sista rop på hjälp.
– Så jag vet fortfarande inte riktigt hur det var...
– Det var en jävla smäll att få läsa det som äldre. Det var inget jag fick eller ville ta del av som liten, eftersom det är en väldigt vuxen grej att göra. Men sen när jag väl gjorde det så var det tufft att läsa. För jag trodde verkligen på varianten att han kände ingenting och har levt i tron om att det var ett lugnt insomnande. Men när jag hör att han skrek efter hjälp och att han led, det är tufft att höra...
Han har förståelse för att vuxna, sjukhuspersonal och polisen valde att undanhålla en 14-åring de delarna och känner ingen ilska eller frustration mot dem. Men han vill veta hur det faktiskt var.
– Men handbollen har varit min räddning i typ allt. Det är det enda jag vill göra och det är skönt att komma bort från allt ibland.
Under söndagen gör Mortimer Lundh debut i Handbollsligan med Guif. Han har tidigare gjort några inhopp med Hammarby i högstaligan, men känner att det här känns på riktigt.
Och framför allt så blir det här ett ögonblick att göra hela sin familj stolt.
– Att pappa gick bort gjorde att jag fick bli lite vuxen på en gång, men sedan vill man alltid göra sina föräldrar stolta. Och jag tror att min mamma är stolt över mig, både när man kommer någonstans i det privata eller i handbollen, hon blir lika stolt om jag gör mål i Skogås eller i Guif. Och pappa är nog stolt också, men där uppe liksom.